United States or Turks and Caicos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var en för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets uniform. »Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet han för ögonblicket kunde uppbringa. »Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i segeluniformen.
»Ja, visst, så är det!» tänkte han. »Och så har jag på något sätt drumlat ner i det här hålet, där dom har ankaret och de andra grejorna och det där ofrälse fät som sätter seglen åt dem och sitter till rors när det blåser. Nordström eller Söderman eller vad det nu är för osmaklig benämning han har. Fördömt sätt av pojkarna för resten, att låta mig ligga på det här ovärdiga viset.»
Den var omöjlig, totalt omöjlig, och dock var den faktisk. Han, friherre Baltzar Kasimir Silverbuckla, hade på något underbart sätt blivit iförd gamla paltor och placerad ombord på en främmande båt, bland fyra vilt främmande människor av upprörande ofrälse typ. Och dessa människor kallade honom Olson, och behandlade honom som om han vore gast ombord. Och detta tycktes de göra i god tro.
Kanske hade hans stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse och ofrälse.
En ofrälse poet vinner en adlig flickas hjerta hemliga och ensliga promenader kring den vackra sjön Åsnens stränder en liten dotter födes den förolämpade fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt offentliggör allt han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom äktenskap, tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i utveckling stadd skaldegenius, domen på två års landsflykt de båda älskandes förtviflan slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden och sjelfförstöring ! Ej under att denna förbindelse blifvit en trosartikel.
Tyst, säger jag!» »Gå er väg!» sade Askengren stramt. »Jag tål ingen inblandning av plebejer.» Baronen vacklade ett par steg tillbaka. »Ple-plebejer! Kallar ni me hej plebej? En sådan oför skörskämdhet!» »Jag är greve Gyllenkrona, och jag byter inte ord med ofrälse!» Askengren vände sig likgiltigt från honom. »Ofrälse!
Vattnet var rent och salt; det var nytt. Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator. Hvem bor i det slottet? frågade han gossarne. Der bor morbror Vilhelm, svarade de.
Mitt namn är Silverb buckla, baharon hupp Bilversuckbuckla!» sade Silverbuckla med stolthet. »Jag är ta mej kahatten inte ofrälse!» Askengren blev genast idel älskvärdhet. »Nå, det var en annan sak. Särdeles angenämt att göra barons bekantskap. Låt oss glömma vår lilla meningsskiljaktighet, baron, och följ med mig ombord på min jakt!» Silverbuckla log och sträckte fram sin smala hand.
»Jag är baron Silverbuckla, och jag byter inte ord med ofrälse», svarade den unge mannen likgiltigt och fortsatte sin väg. Askengren med besättning stannade förbluffade och såg efter honom. »Säg ett ord, Askengren», sade direktör Boman och rätade på sina breda axlar, »så skall vi doppa honom ett slag. Då kanske en del av adelskapet går av honom.» Men Askengren skrattade. »Strunt i pojken, gubbar.