United States or Trinidad and Tobago ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då höjde löjtnanten ännu sin arm, Där på blodiga sanden han satt, Hans anlet sken, hans sårade barm Steg högt i dödsminuten, Han svängde sin slitna hatt: "Och föllo de alla för ädla sår, Förrn någon dem sprang förbi, Och voro de främst i sin löjtnants spår, Hurra, det var flink manöver, Nu dö vi som herrar, vi!"
Plötsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i sina händer med de höga, blå ådrorna. Han sökte vrida sig undan. Han fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tänkte: ämnar du försöka med samma manöver som i julas, så går det inte, därför att jag inte är sådan som jag var då. Han vred sig inne i kläderna för att komma loss.
Genom denna manöver tvingade han mig att vända ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid fönstret, så nära hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck kunde undgå den andra. Jag kände mig tacksam för denna anordning. Han gjorde mig några frågor om mig själf, och jag svarade. Jag uppdrog med några intetsägande linjer de yttre konturerna af mitt lif.
Jag satt kvar på min plats och betraktade hans manöver. Han såg mycket rar och öfvertalande ut, men jag var orubblig. Då kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt. Vi talade hit och dit. Han sade bland annat: Det ligger en otrolig lumpenhet på bottnen af hvar människas natur. Bevisar man någon en välgärning, får man alltid hat till tack.
Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad det där är för en likkista.
Vi ledsnade, icke för grinets skull, utan därför att vi tröttades med onyttig paradexercis; vi kurtiserades nog och fingo stå vakt utanför slottet, när garden voro på manöver, men vi fingo aldrig skjuta annat än med lösa patroner. Kanske det fanns djupare orsaker.
Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad det där är för en likkista.
Hon skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manöver. Först det hvita, så det röda. Och på munnen en smula fet stångsmink, fy! ... den smakade af Ulfs portvin. Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och frös på en gång. Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk för att styrka sig, för att stramma upp lifsandarne en smula.
Det försök, den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, nu gjorde att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersättande slupen och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit främmande för gubbens lugna och fasta sinne.
Först då, när fiendens hop han nått Och börjat hugga och slå, Då såg han efter, hur flinkt de gått, Hans kära vasagossar, Hur nära de voro uppå. Och hände då, att han kring sig fann Sin hela kompani, Då var allt präktigt, då ropte han: "Hurra, det var flink manöver, Nu äro vi herrar, vi."