United States or Vietnam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Si, Johnsson vurtade illamående på begravningen, men det var den djäkla sojan i såsen, si. Å herre jösses si, si på baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur nyckeln daskar på allranådigste rumpan Vad som var över det sjunde glaset, det var mörker. Galne Johnsson hade sett himmelen öppen, ruset mäktade icke föra honom högre, ett barmhärtigt, tyst mörker var dess sista goda gåva.
Petrini fick inte veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor. Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått beställning på hela begravningen.
Jag tror inte, att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sådan bön. Men då de båda kände slutet nära, funno de det tilltalande och klokt att ordna begravningen så, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem Filemon och Baukis. Och därmed ärar jag ingen och skämmer ingen.
Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig sista begravningen han övervarit. Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter testamentet i sin kista.
Faster gick då ut i köket, där gumman stökade och frågade henne, vad det var, de båda önskade. Äss, äss! vojade sig gumman. Har han inte fått det sagt ännu? Det är ingenting annat än att grevinnan inte ska brådska med begravningen. Utan att vi kan komma i jorden båda på engång. Det önskar vi, om grevinnan vill vara så god att inte brådska, fast det är sommar. Och länge dröjer det nog inte.
Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.
Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad mat. Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till auktionen.
Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjönk, när begravningen var över, åter ned i samma idylliska ro som förut. Det hörde till kutymen i Barbacka, att affärer skulle skötas stillsamt, och staden hade ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till på köpet utövade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna goda sed.
Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig sista begravningen han övervarit. Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter testamentet i sin kista.
Dels var den mera målarmässig, dels var den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt. »Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit vaken längre än han. »Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen.