United States or Guinea-Bissau ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Hur är det med dig?» sade han muntert. »Bra.» Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt. »Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.» Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och möjligen göra ondt värre.
Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarna logo öppet. Det var den berömda och vågade » la Gasconne ». Den svärmiska damen, som väntat en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blåröd av raseri över att man gjort narr av henne. Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga om igen. Denna gång var det pagens visa ur »Figaros bröllop», som åter kommit på modet.
Hon talade i korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstämman på en kammarorgel, blåsande och sentimental, affekterad och hjertnjupen. Gud! fru Bäck, det är förfärligt med de pigorna! Hvad man måste lida! Hade jag inte mina barn, så! De är' i stället något, de! Det är roligt för en mor, skall jag säga. När Dion föddes, min lilla vän, så hade han, åh herre Gud! Tänk! Segerhufva!
För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet. Jag tror, att jag blir målarinna, sade Jenny och kisade med ögonen, som hon sett artister göra. Jag tycker så om allt vackert och konstnärligt. Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag att vara sentimental, och Bibbi till konditor. Nej, jag blir trädgårdsmästare, sade den senare, jag tycker om att gräfva.
Och ändå hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf derborta skeptikern och var sentimental som trots någon. Men för minsta vidrörande, minsta antydan om att man förstod hans sinnesstämning, minsta försök till ett närmande skulle han krympa samman som en sensitiva och förskansa sig bakom en sarkasm eller ett hånfullt smil.
Han var så upprörd att han sov endast ryckvis den natten. Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av Nilenius’ trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal, rå och sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris åt första bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterst ensam, denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap.
Tror du inte jag vet, att du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.» »Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!» »Hvilket är nog?» »Din oförskämdhet.» »Aha. Du ger den förnärmade. Märker du inte att det är komiskt.» » Vill du gå?» »Ja.
Han märkte att hon rörde sig och hans medvetenhet vaknade. Han såg ännu dit ut, men det ironiska uttrycket hade kommit igen i hans ansigte; och hans ton var forceradt sarkastisk, när han gaf sin stämning luft i ord: »Jag kan aldrig se en ångbåt lägga från land eller ett tåg flåsa i väg från stationen utan att bli sentimental. Har du nånsin känt det der?
Leistén skakade åter på hufvudet. "Jag är rädd för den der demokratin. Den är en urartad humanitets bångstyriga barn ett barn, som i sin öfverdådighet förstör och krossar allt, som kommer i dess väg, och hvars värde det inte förstår att uppskatta." "Du börjar bli sentimental," sade John med ett spefullt leende. "Skratta inte.
Pastor Caldén brukade icke vara sentimental... I trätrapporna upp till Johannes' kyrkogård satt den svarta katten med de vita framtassarna ännu på sin dörrtröskel och solade sig. Tomas gav sig tid att stanna ett ögonblick och stryka honom över ryggen. Märta stod i porten till huset vid Döbelnsgatan. Hon var mycket blek, och hennes ögon hade blivit så stora.