United States or Azerbaijan ? Vote for the TOP Country of the Week !
John och Leistén fortsatte sin i löfsalen började dispyt, men Nymark och Alma sutto vid bordsändan och talade om annat. "Ni kvinnor äro alls inte politiska," sade Nymark. "Borde vi då vara det?" frågade Alma. "Naturligtvis. För er egen skull, ser ni. Den, som inte förstår bevaka sin fördel, blir ovilkorligen den förlorande parten."
Hon kastade en frågande blick på fru Leistén, hvars uppsyn visade, att hon visste något, fastän hon inte ville säga det. Blodet stockade sig i Almas bröst. "Hvad skall det här betyda? Säg, käraste Emma!" "Det kan du väl sjelf nog förstå." "Jag förstår ingenting, rakt ingenting." "Åh, du förstår nog. Det ser jag på dig." "Är det möjligt? Hvad ?" "Ja, ni ha varit oförsigtiga." "Oförsigtiga?"
Efter en stund kom hon tillbaka, och under tiden hade man börjat diskutera i politik. Alma tog sitt handarbete och satte sig litet afsides. "Den här språkstriden måste ändå någon gång sluta," sade apotekar Leistén, "finnarna ha fått alla rättigheter de möjligen kunna begära, och hvad kunna de då mer ha att önska?" John steg upp och skakade askan af papyrossen.
"Leistén har just tänkt säga det åt Nymark. Han vet kanske inte hur mycket man redan talar om er." Alma satt som en lifdömd. Hon var nära att förgås. "Jag har ständigt försvarat dig. Sist just nyss. Och Leistén har varit riktigt ond. Han, som tycker så mycket om dig. Går du bort redan?" "Jo. Jag kan inte dröja här längre." "Du är väl inte ledsen på mig, derför att jag sade det?
"Att frun hade gått med magistern der förbi ned till isen. Hon förundrade sig så öfver att frun inte var hemkommen ännu, och ville att rektorn skulle fara och söka frun." "Hvilken tid var det?" "Så der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo till Leisténs." "Hörde Mina hvad rektorn svarade fru Leistén?" "Han svarade rakt ingenting.
"Undertecknad, er ödmjukaste tjenare," svarade magister Nymark. "Det var mycket artigt gjordt af er." "Nog saknade också jag, fastän jag inte hann säga något ännu," upplyste borgmästar Lagander. Apotekar Leistén smålog endast; han ansåg sig vara alltför gammal för sådant der. "Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er," fortsatte Lagander.
Och hon var så vänlig, fru Leistén, och sade att man alls inte behöfde vara ängslig, ty nog skulle hon se om dem så länge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi hade svårt att skiljas från mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt stormgret, stackarn, och höll mig om halsen.