United States or Uganda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ett jägtande från morgon till qväll; arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning, skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han, den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.
Men Kristus visade sig ej. Han sjönk endast samman i en frysande känsla inför mänskornas grymhet och orättvisa. Han började bli nervös, retlig och otålig, den verkliga, djupa ångestens förelöpare. Han ångrade att han inte väntat med konfirmationen till sommaren. Nu var det så mycket som drog hans tankar till värdsliga ting, så mycket som hindrade honom från att försjunka i allvaret.
Hon var så retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man känner om ett strykjärn fräser hett. "Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.
Allt det der mindes Eva så tydligt just nu, mindes hur hon ständigt sårades deraf under qvällens lopp, icke för sin egen skull, men för herrskapets, och ändå hade hon bedt Erik så vackert... Och när de gingo hem på qvällen, huru var han icke då öfvermodig, retlig och stojande!
Hon var icke skön, allra minst en skönhet af det smäktande slag, som mången älskar för dess vekhet och känslighet; men hennes växt var ungdomlig och full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spår af den förvissning, ett själfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet så tidigt vålla.
Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de unga. Blott Nyberg och jag höllo ut. En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt.
Jo, minsann, är det så! Hm! hvad är lifvet? En usel strid om intet, för intet. För några lumpna trasiga pappers skuld skall jag dö. Ja dö, och det ännu i dag, i denna samma drägt, som jag går och står, i mitt regimentes ännu af skam och nesa obesmittade uniform, så bör jag dö, och här skall jag dö, här! hos dig! Han gräfde i fickorna, nervöst, darrande, retlig.