United States or São Tomé and Príncipe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hur gick det då med lillan? Det kan du väl förstå, att hon blef rysligt rädd och grät och fällde tårar och fick en blodig nästipp, så att till och med mor fällde tårar. Men huru gick det med Johan och Petter? Ja, det säger jag inte. Men nästa gång de voro hästar åt lillan, så drogo de henne riktigt snällt. Broderskärlek.
Han var enda barnet till en fattig dagsverkskarl, som hette Petter Fredman. Men Johannes var ingen snäll gosse. Ända från hans spädaste år framträdde hans onda anlag, och man kunde se på hans buttra och tvära ansikte, att han ej var ett snällt barn. Men han hade lätt för att lära. Geografin och historien kunde han på sina fem fingrar, och äfven i räkning gick det bra.
Du har blitt som Petter vid kyrkan. Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden. Tänka sig, vad du är elak, unge! Finns det ingen bot, då? undrade pojken. Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon icke tillstå. Hon sade: Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst.
Anette stod med sitt i handen och sade allt efter en stunds mellanskof: "det skall jag ge åt lilla syster". "Hvilken söt, vänlig pia", prisade husets gäster. Petter stod också med sitt namnam, såg högst begärligt derpå, stoppade en karamell i munnen, det öfriga i fickan och smög sig ut. Men han sprang till barnkammaren och gaf resten åt lilla syster.
Anette åt i tysthet upp sin andel, när ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters hand, utan att säga ett ord. Är det då verkligen ordet som är allt?
Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par av damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen, nämligen Bianca. Man hade kommit till desserten.
När vandringarna efter bränsle gingo långt bort utefter landsvägen, då togo de med sig vagnen, som Petter åkte i såsom liten gosse, och lassade den bräddfull och ändå mer. När hösten kom, hade mor Maja-Lisas gossar vedskjulet proppfullt med bränsle till vintern. En julafton kom en välklädd gosse upp till mor Maja-Lisas stuga och frågade efter vägen till prästgården.
Känner du inte att jag nyper dig i tån? Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och stillsamt sade hon: Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre. Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går till, säger hon? Hon sade: Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken.
Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till gossarne. Konstiga pojkar! utbrast hon smått förargad. Jag fick ej ett ordentligt ord af dem. Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka, Petter kom ej ihåg hur långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade mig fröken, som om vi ej duat hvarann i snart två månader.
Johan drog, och Petter sköt på, och syster Greta sprang bredvid med ett långt spö öfver axeln. Det skulle vara piskan. Men "hästarna" blefvo allt mera morska och ostyriga. De glömde löftet till lillan, glömde att det kunde gå henne illa. De sprungo, så att Greta inte hann följa med, de sprungo, så att vagnen stjälpte midt för den stora björken, som stod utanför trädgårdsplanket.