United States or British Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit. Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.
En sådan död dog liljan, då hon bröt sitt fängelse, och hon dog den icke därföre, att hon vissnat i sin knopp, utan därföre, att hon i sitt dunkla hem frisk och trogen vårdat sina blad, tills naturen fann dem mogna att möta dagen. Så dör den, som dör för att lefva.
Han gick så krokig och sned, som om han med de långa armarna hade plockat något från marken, men huvudet var upprätt. Ovanför den grå skäggbotten och den som en krumstav svängda näsan brunno två mörka och skarpa ögon. Misskund, misskund över alla syndare! Liljan och ängeln i mitt signet håller jag i ära, men biktens insegel var mig ännu heligare. Jag har tegat. Nu ropar till och med marken.
Rosen rodnade med hennes rodnad, Liljan såg med hennes blick, i trädets Susning hördes endast hennes stämma, Och i tusen skilda former lefde För hans fromma kärlek hon allena.
Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen. "O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten". Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan.
Här möter oss den bild, min aflidne vän begagnade för att läka sin sjuka dotter, jag menar bilden af liljan, som han lösryckte från jordens stoft och blottade för solen för att låta den på en gång tillägna sig alla dess strålar, och som vissnade i stället för att fullkomnas.
Sof, som liljan, hon slumrar bort, Flyktigt bruten af höstens vind. Sof, som hinden, tyngd af pilar, Somnar in och förblöder. Hvarför sörja förflutna dar? Hvarför minnas, att sällt du var? En gång måste våren vissna, En gång glädjen, o hjärta! Äfven du har din majdag sett; Hvad, fast icke den evig blef! Sök blott ej dess milda låga Än bland vintriga skuggor! Minns du sällhetens stunder än?