United States or Dominica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ser ni, min herre, såsom världen, tagen i högre och heligare bemärkelse, kan söndras i Gud och värld, så kan äfven ordet söndras i anda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som möta oss, om icke ur dem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och fallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan och död.
Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ... Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ... Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk hade förmått staten att låta sina vila ... Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av arvingar. Kyrkan, Olympiodoros.
Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det, att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig, som om de band lidandet och medlidandet knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag känner det så
Hans trotjänarinna, som hade varit i tjänst hos familjen Pompowski sedan långt före ingeniör Ostros födelse, skötte hans hushållning. Det var en äldre jungfru af den gamla, goda stammen och tvenne saker voro henne heligare än allt: Gud och zaren.
Och det första budet i denna värld var vänskapens obrottsliga lag. Den var heligare än allt annat. Och nu hade han fått en vän! Och vilken vän! På honom koncentrerade Stellan all denna romantik, som under den hjärtklappande lektyren av äventyrsböcker omdanat hans själ. Här slog den ut i full och flammande låga. Han endast tänkte i termen Kalle Möller.
När den lunden susade, var han vårt bröst, som andades. När han blommade, var han vårt hjärta. Intet rum var heligare i Norden. Läderskölden och hönorna smällde mot hans knän, under det han sprang, och då hästen blev för långsam, slog han honom över länden. De voro snart mitt ute på den rimmade heden.
Han gick så krokig och sned, som om han med de långa armarna hade plockat något från marken, men huvudet var upprätt. Ovanför den grå skäggbotten och den som en krumstav svängda näsan brunno två mörka och skarpa ögon. Misskund, misskund över alla syndare! Liljan och ängeln i mitt signet håller jag i ära, men biktens insegel var mig ännu heligare. Jag har tegat. Nu ropar till och med marken.
Dagens Ord
Andra Tittar