United States or Macao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ofta i lägret förr, då vi slutade kvällen med samtal, Hörde jag pröfvade män, som stridt utrikes i världen, Tala om honom och än med häpnad minnas hans framfart. Ali och Mustafa bej och Kapudan pascha och Achmed, Namn, som ej människotunga förmår oöfvad att nämna, Hörde jag då och förnam, hur hedningen lefver och strider.
Äfven här underhålla våra söndagsskolbarn flera missionärer. Herren Jesus ser hednavärldens nöd. Han ser, huru hedningen söker frid men finner ingen, han söker lycka men finner den ej, ja, han ser, huru tusentals människor dö utan att hafva lärt känna honom, syndares frälsare. Därför har han kallat våra missionärer till arbetet bland hedningarne därute.
Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen, han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning.
Folk tyckte, att det var något oroligt, vilt hos denne gosse, något efterblivet hedniskt, något i hans natur, som icke sugit till sig ett stänk av dopvattnet. Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmjöd om denne hedning återvänt i Erland? Det frågade man sig i bondstugorna.
Så han lefvat, så han lefde, sådan Satt en kväll på Sunions topp den gamle. På hans knä låg sluten nu en rulle Af Sofokles, hedningen, den store, Ädle sångarn, och på rullen ytterst Lästes tecknadt: "Oidipus Kolonus". Nyss han slutat dramen, för hans minne Dröjde än dess bilder, och hans blickar Sväfvade kring den besjungna nejden.
Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava. Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen.
Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt.
Även i de långa, mörka korridorerna skymtade helgon i vrå och vinkel, och på trappkrökarnes avsatser dvaldes de, försjunkna i helgedagstankar. I den del av slottet, som troddes vara från hednatid, stod sankt Sigfrid, och framför honom knäböjde den där hedningen, som hade föredragit Balder för Kristus och Oden för den heliga treenigheten.
'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige, utarmade Karmides! Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det. Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur, som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång som utarmad.
Jag känner din varmblodiga natur i hvarenda rad och jag ser den kränkte hedningens förtviflan öfver främlingen, som kommit in i hans helgedom med skor på fötterna och låtit sina blickar glida med likgiltighet öfver allt det, som hedningen dyrkar och älskar. Jag förstår att du måste hata henne, främlingen, ty du kan icke hata mig, som förde henne ditin. Men huru skulle detta kunna såra mig?