United States or Svalbard and Jan Mayen ? Vote for the TOP Country of the Week !
" Du lefde, du dör Så ensam. Ej hör Ett öra din suck, Då dödskvalets storm Tungt häfver ditt bröst ." När han sålunda kreperat, bränns han till aska vid "hans kungliga väns kringstrålande fart." Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och " Stämmande in I sfärernas takt, De kväda ned makt En grafsång " för honom, och han har en värld till sin grift,
Väl krossas äfven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord: "O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn, Dit, för att evigt dväljas, jag nu vandra skall" o.s.v., då hon så gladt uttrycker hoppet om ett kärt återseende af fader, moder, broder, och så förtröstansfullt frågar: "Hvad har jag brutit mot de högstes himlabud?"
Herren gav och Herren tog; välsignat vare hans namn! suckade munken, i det han trädde ut och gick vid riddarens sida. Det är blott några timmar sedan jag begrov min älskade prior, men förunderligt!... mina ögon hava haft inga tårar för hans minne. Det är med mig som med dig; jag har jordat mitt hjärta i mina bröders grift.
HYLLOS. Hvar föll han, när och huru? För Apollos pil, Säg, eller såsom fiende för mänskohand? EUBULOS. Ve, han är död, mer vet jag ej. Med sådan sägn De kommit nyss tillbaka, kungens sändebud. HYLLOS. Så böj dig under höge gudars skickelse Och red hans grift och kalla dit hans hamn till ro, Ifall han obegrafven glöms i fjärran land. Det blir din gärd, den enda, honom ägnas kan.
Räknade äro lifvets stunder, Äfven för oss de fyllas en gång. Farväl!" Bort vandrade siaren lugn. Men in med kungabarnen en tärna kom, Nalkades drottens tron och lyfte Båda i tystnad sakta på fadrens knän. Ej jublade kämparne mer, Ej gick kring laget skummande hornets fröjd; Tyst som en grift var salen, tysta, Bäfvande blickar lefde kring Fjalar blott. Val skulle han göra.
Dock om sitt ljus, sin glans en värld Utaf hans klinga fått, Om solar bleknat för hans svärd, Skall han föraktas blott. Det blir hans lön för hans bedrift På klippan där med Ehrnsvärds grift. Du älskar, yngling, ton och sång, Vår forntid älskar du; Kanhända sjunger du en gång, Hvad jag förtäljer nu; Då gif hans svarta bragd sin dag, Det i sin afgrund sänkt, dag, Men hölj i natt hans namn som jag.
Och så, hur långt ett menskolif än var, Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit, En rök, ett moln det endast varit har, Och som en skugga har det hän försvunnit. Och snart begrafnings-ståten varder all, Och tåren torkar af den lejda gjuten, Och vandran går förbi Din grift så kall, Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.