United States or Cuba ? Vote for the TOP Country of the Week !
Förste Konsuln satt med båda armarna på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de övriga skrattade av full hals. Till slut reste värden sig upp och sträckte på sig. Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på himlen. Låt oss få en smula musik eller hur, Hortense? Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes harpa från galleriet.
Edmée talade muntert med Monsieur de Beauharnais kanske litet forcerat, men icke i ögonen fallande; hon hade redan nu förvärvat betydlig världsvana, och nödvändigheten hade lärt henne självbehärskning. Denna stora, förtvivlade och vågsamma kärlek hade på kort tid mognat henne till en erfaren och rådsnar kvinna. Bonaparte stod och såg på dem; han rynkade ögonbrynen och sköt underläppen ut.
Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu helt ung knappt tjugu år men manligt vacker, graciös, elegant, skälmsk, galant mot damer. I
Där var den vackra, nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon, som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev från Petersburg.
Som om icke jag blott stod här och agerade förkläde för er och Mademoiselle de La Feuillade. Det är alltså ni , Mademoiselle, som... Han vände sig om och såg på henne. Monsieur de Beauharnais gör sin kur! Hon böjde graciöst, mockant tackande, sitt huvud.
De togo sig för resten präktigt ut, de båda, som de stodo där Edmée de La Feuillade och Eugène de Beauharnais han artigt böjd fram emot henne med ett skälmskt, strålande leende, hon smärt och hög, litet avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grön egyptisk marmor, som så vackert framhävde hennes blonda hår och vita skuldror.
Garat fortsatte ogenerat sin sång det såg nästan ut, som om han inte alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning. Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så obemärkt som möjligt. Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser.
Som sollicitant hade han återknutit sin släkts avbrutna förbindelse med den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta liksom flera rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade sympatier för deras sak göra förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man kunde vara rätt säker på att aldrig träffa Förste Konsuln.
På senare tiden kom han oftare än förr för den blonda Mademoiselle de Beauharnais' skull, som han med var dag fann mer och mer intagande.
Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln stilla, som han gått kom in igen. Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais.
Dagens Ord
Andra Tittar