United States or Falkland Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och glädje.» »Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutvå år när vi träffades först och redan då hade han sin typ färdig.» »Sin typ?» »Ja. Jag menar detta kalla, försmädliga...» »Tror ni det är konstladt?» frågade hon hastigt i det hon såg upp.
Men hon åtnöjer sig icke med att beskydda unga okända svenskar, hon beskyddar också alla stora utländska författare, till vilka hon skriver brev och tackar för deras sista arbete, dock alltid med en och annan bifogad lärorik anmärkning, den hon icke kan återhålla, emedan hon har en öppen natur.
Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha försökt sitt bästa. Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne hade icke tillfälle till en enda anmärkning.
Vid ett-tiden kommer uppassaren in med frukosten, och då jag ej är hågad att rubba sakerna på mitt skrivbord, ställer han brickan på nattduksbordet, vari nattkärlet står. Jag gjorde en anmärkning, och gossen ursäktade sig med att det inte fanns något annat bord att duka på. Han såg hygglig och icke elak ut, så att jag förlät honom, men kärlet fick han taga undan.
Till slut sade Stellan: Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist? Kalle Möller såg på honom förvånad: Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden. Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom.
Ibland kunde nog erfarenheterna från hans förra lif bryta igenom i en sarkasm eller en ironisk anmärkning men sjelfva sarkasmen hade icke samma klang som förr, den hade intet af det afskyvärdt kalla och hjertlösa, den hade något af det öfverseende den sympati med allt menskligt, som finnes hos den för hvilken intet menskligt är främmande och för hvilken det att förstå är detsamma som att tillgifva.
Allt var på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i skolan på nåd. Här i de fattiges skola begärde man än mera af barnen. Man begärde af de fattiga att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de få dem ifrån? Man gjorde anmärkning på deras händer, derför att de blifvit svarta under beröring med tjära och beck; man begärde uppmärksamhet, fina seder, höflighet, det vill säga allt orimligt.
Hon tillät dem att hålla sig glada med sång och prat under arbetet, som derför gick än bättre. Farmor svängde om byken i lutvattnet. Hon hörde på ungdomen och gjorde bara då och då en mustig anmärkning, som ofelbart kom hela flocken att brista ut i skratt. Men ve! om någon slarfvade eller drönade vid arbetet.
Pojkarne hade nemligen sprungit ner till statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann der förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag. Han var ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre pojkars. Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes aldrig till.
Kom han hem trött, hungrig, dyster och fann golfvet nyskuradt, maten illa lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett litet kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus, och barnen gömde sig för honom. Fadern var mindre nöjd med sitt lif, ty han hade stigit ner, försämrat sin ställning, försakat. Och när han såg dem han skänkt lif och mat vara missnöjda, blef han ej glad.