United States or Bahrain ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och sedan, när du har fullgjort detta, skall du lägga dig på din högra sida och bära på Juda hus' missgärning; i fyrtio dagar, var dag svarande mot ett år, skall denna min föreskrift gälla för dig. Och du skall vända ditt ansikte och din blottade arm mot det belägrade Jerusalem och profetera mot det.
Carlsson svärande och bannande, att fick de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt. Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och hustrun svarande: Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott, dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de icke vilja i ruset röja.
'Vän', sade den ena, 'Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här. Häpen svarade jag: 'Låt vara det, ärade herre, Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbröd Lefva vi nu. Ej svarande, gingo de åter i stugan, Togo från väggarna ned det ringa förrådet af verktyg, Togo, hvad öfrigt fanns af kläder, och buro i slädan.
Nativiteten är der betydligt högre än i något annat europeiskt land; men det är långt ifrån, att folkmängdstillväxten skulle ske i en deremot svarande proportion, ty en stor del af dessa nyfödda synes knapt kommen till verlden i annat ändamål än att strax åter försvinna från jordens yta. En stark dödlighet plägar dock i allmänhet anses för ett öfverbefolkningsfenomen.
Skallet hade tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens vinslande. Hej! vem är där? ropade han.
Stora aflånga röd- eller grönmålade tråg med fyra väldiga hjul inunder kördes af brunskäggiga, kaftanklädda män i pelsmössor. De skreko öfver hvarandra, än till hästarne, än till hvarandra. De klatschade med långa grant utstyrda piskor, än skrattande, än litet smått svärande i de buskiga skäggen.
Fru Elfrida var den frågande, munken den svarande och berättande. Och vad han hade att förtälja! Han hade ju sett den värld, som är, och kände ur böcker den värld, som var. Han nyttjade därvid icke överflödiga ord. Men vad de målade, de ord han sade! Fru Elfrida tillsåg, att Erland vid sådana tillfällen var närvarande. Och gossen var det gärna. Han lyssnade uppmärksamt.
Carlsson svärande och bannande, att fick de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt. Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning, viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra. O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre. Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner. Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja? Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd. Smärtan tärer min kraft.
Dagens Ord
Andra Tittar