United States or Japan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det såg riktigt rart ut. Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov, men fick syn på Polly i stället.
Skallet hade tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens vinslande. Hej! vem är där? ropade han.
En stund, och blind, lam, naken syntes Herren För fjärde gången än och tiggde bröd. "Gif", sad' Jodocos, honom hundens del; Råd finner Herren, han, som korpar mättar." Och tjänarn gaf, och tiggarn gick sin väg. Och se, en röst blef spord: "Stor är din tro, Du ädle son utaf din mästare, Och som du tror, så skall dig vederfaras."
Det vore visst en lätt sak för hunden att bita hufvudet af hela gåsflocken. Men med en väl upptuktad hunds belefvenhet går han artigt ur vägen för det närgångna gåsherrskapet. Ej underligt, att hundens klokhet blifvit mycket berömd, medan å andra sidan gåsens envishet och närgångenhet blifvit till ett ordspråk: "dum som en gås".
Han lade armarna i kors och stirrade husbonden rakt i ansiktet, hans uppsyn påminde om den stora grågula hundens. Och J. A. Broms blev rädd. Han stannade vid disken. Ska inte fabrikörn gå in till Sörman, så kommer jag med kaffet. Är det jag, som generar? Liter-Pelle sprang upp och bugade. Mjukaste tjänare. En fattig fan ska aldrig sitta i vägen för en rik.
Den usle detektiven lockar på den lille hunden, visar honom kanhända en sockerbit aldrig ger han honom den hugger tag i honom, sätter ett järnkoppel i hans halsband och släpar honom till polisstationen. Sedan får hundens husbonde plikta 10 kronor, och då får detektiven 3 kr. Ett sådant yrke! Mitt öga följde denne man. Jag var säker för honom.
Skallet hade tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens vinslande. Hej! vem är där? ropade han.
Men det vissa är, att innan hösten Sågs den stolta grefven här som brudgum, Dröjde några dagar blott och reste, Ung och lycklig, till sitt landtgods åter Med sin unga lyckliga grefvinna, Med den sköna sömmerskan, med Jenny. Den bleka månen sken på mon, Af hunger tjöt i klyftan lon, Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken låg hans tjäll.
Ser ni, här äro tre omständigheter att öfverväga: först hundens natur, sen tuppens och sist hökens. Det är afgjordt och kan bevisas, att den förstnämnde skäller på fågel, följakteligen biter, när han kommer öfver någon; och likaså kan man med skälig visshet antaga, att han denna gång blifvit eggad af sin husbonde."