United States or Greenland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och då det var gjort, slöt han ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i huvudet.
Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro. Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte, och där vi därför gingo helst.
För mina ögon utbreder sig allt vad livet kan erbjuda av lycksalighet, och som jag har förspillt. Jag har fått mig anvisat ett vindsrum med utsikt åt kullens topp, där en asyl för ålderstigna är belägen. På aftonen får jag se två män, som stödda mot trädgårdsmuren bespeja vår villa och med åtbörder utpeka platsen för mitt fönster.
Ögonen voro slutna, och hon såg munnen öppnas vid de djupa, ojemna andedragen. Det var nu ett litet barn, tyckte hon, ett helt litet. Återigen skulle hon böja sig för att kärleksfullt upptaga barnet och i öm lycksalighet trycka det intill sig, men hon förmådde det ej; hon förlorade medvetandet.
Hon öfverlämnade honom i vård åt den rikaste af de drömmar, som uppvaktade vid hans bädd, och denna, lika frikostig som rik, framtrollade till hans glädje ett under, som i tjuskraft öfverträffade allt, hvad han i sina djärfvaste föreställningar om himlens lycksalighet hoppats att en gång få åtnjuta och skåda där.
Aldrig hade hon gått omkring i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit händelsen.
Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den.
Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den fick stå kvar, där den stod. »Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så ond.» Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det ibland, när det kom främmande.
Han berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå, då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja, som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare; den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för alla, som ej voro delaktiga av detsamma.