United States or Czechia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån. Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga strafflagen, men för barnen finns det kvar i vissa fall. Jag skall berätta en liten historia om den saken.
Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som hemsöka människors barn; men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig.
Hur skall det bli att lefva i En öde skog för dig? Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid; Nej, hulda, nej, du följer ej. Blif kvar och lef i frid!" "Nej, gode, nej, gå ensam ej, Jag dig med tårar ber. Förlåten, o, hvar får jag ro, Hvad är mig lifvet mer?
Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var fara för lifvet. Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, se så Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla.
Erik rycker till och rodnar han också, det far som en blixtsnabb aning om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smärtsamt dunkla, men ändå retande och eggande elände. Har du fått? Och du? Ja, då. Och hur kändes det? Ä, så du frågar, du vet väl Har du varit naken nån gång när du fått ris, jag menar? Ja, visst! Har du sitt på när nån flicka fått ris? Nej klär dom av flickor också då? Ja, visst!
I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta, varligt börjar det, ty det gör så ont.
Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan deras kraft. Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft. Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller i kärlek och saktmods ande?
Emellan kojorna ligga ladugårdarne och svinstiorna, rankiga skjul betäckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta stödjas af starka stöttor, nedslagna i jorden. På några af gårdarne stå stora brunnar med hissverk, så tilltagna i längd och utsträckning, att de på långt håll se ut som jättegalgar.
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött. Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom? De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon. Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid, Här vid ditt bröst jag har min tröst, Min värma och min frid." "Ack, hulda, nej, du får det ej, Blif här, ej mera min! Hvar sorg, så vild, gör tiden mild; Han mildrar äfven din. Hvad skall vår stad, dess tungor hvad Ej hvässa skarpt som svärd, Att hugga ned ditt rykte med, Sen man försport din färd?"