United States or Madagascar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Också har Runeberg ur nationens karaktärsegenskaper, sådana de vid diktverkets fortskridande framträdde för hans blick, hämtat tröst och hopp för fosterlandets framtid. Har detta hopp varit fåfängt och dessa egenskaper funnits till blott i skaldens fantasi? Historien vittnar annorlunda. Denna patriotiska anda har icke sviktat i farans ögonblick: hvarför icke?
På år af nöd blir slutet död; Nej, dröj, jag ensam går!" "Nej, gode, nej! Ger kärlek ej I farans stund oss mod? Af kvinna kan den göra man, Af svaghet hjältemod. Ser jag din hand på bågens band, Skall jag ditt öga bli, Och så mot nöd och så mot död Förente kämpa vi." "Se, skogens famn är blott en hamn För vilddjur och för brott; På ditt gemak blir molnet tak, Och skyl ge löfven blott.
Och då tröttnade Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och stred med varandra.
Där funnos de män, som voro de galnaste under ett upptåg, de muntraste på ett gille och de bästa i vänskap, men som icke dögo till mycket i farans stund, då det gällde att handla förtänksamt och uthålligt. Här och var i skogen bodde ännu människor, som aldrig blivit döpta och aldrig hört en mässa utan trodde på hult och högar och hemligt blotade åt källor och stenar.
Jag såg ett folk, som kunde allt, Blott ej sin ära svika, Jag såg en här, som frös och svalt Och segrade tillika; Mitt öga flög från blad till blad, Jag velat kyssa hvarje rad. I farans stund i stridens brun Hvad mod hos denna skara! Hur kunde, arma fosterland, Du dock så älskadt vara, En kärlek få, så skön, så stark, Af dem du närt med bröd af bark!
Och det skulle kunna hända att de i farans stund bleve dubbelt farliga för den välaktade fienden. Anförare skulle de med all sannolikhet icke sakna. Det finns kanske folk, som skulle slåss om platsen.
Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot; Hos dig jag finna skall beskydd, Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig Ifrån din broders falk och din." En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind, Dock utan svar en vink han ger Sin mulne broder, och i slottets salar snart För skaran fursteparet döljs.
Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur farans grannskap. Sådan var min sista dröm.