United States or Svalbard and Jan Mayen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vägen gick långsamt uppför och hästarne drogo tungt och ovilligt i den djupa snön. Men på ömse sidor rusade qvinnor och barn ut från kojorna, stodo i drifvorna, barbenta, barhalsade och bara gapade. Officern på kuskbocken rynkade ögonbrynen.
Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom drifvorna, trötta, rädda, hungriga.
Drifvorna mellan körvägen på gatan och trottoaren voro ett par alnar höga. Det hade snöat oafbrutet i några dagar och man hann icke aflägsna snön så fort som det hade varit nödvändigt. En väg var gräfd från gatan och till hvarje port, det knarrade i snön, när slädar förspända med rykande hästar körde fram och tillbaka.
Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna. De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som hängde ner ända emot fönstren.
Såsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med en dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de hopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter.
Slutligen gick hon ut med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp på benen. Kajsa hade icke varit så lycklig på många år... Hon hoppades nu på framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu ville hon.
Den finska hufvudstadens alla kyrkklockor ringde; på de små gatorna omkring det hus der Eva bodde i den halfbebygda stadsdel, som kallas Rödbergen, hördes bjellerklang och röster, det var helgdagsstämning och juldagsfrid, det var hvitt af snön, lugn och solsken. Små sparfvar flögo omkring på drifvorna, qvittrande och ruggiga.
»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en tung, centnertung. »Du har ett hårdt sinne.» I ödemarken. Stämning. Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är isbelagd, men ännu utan snö.
Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon hemma. En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet ... åtminstone då hon icke hade annat att göra.
Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på hvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig rörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram genom de hopade drifvorna. Vintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af alla slag skyndade att inställa sig.