United States or Oman ? Vote for the TOP Country of the Week !
I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare. Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
Si, mor är inte karl till att förstå att lånet är liksom betalning för arbetet, en har här uppe J. A. Broms' gamla droska skramlade vidare. Fabrikshästen höll sig vid vägkanten, tog betslet mellan tänderna, grinade och snappade efter nyutsprucket löv. Nå, hur blir det? frågade Ohlsson. Vi lär ju ska få både vatten och avlopp? Troligen. Doktorn ställde till med ett himla väsen i hälsovårdsnämnden.
Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel Caesar men jag känner mig icke längre förkrossad af din storhet. Jag gläds åt dessa smekningar, som man gläds åt vallmoblommorna vid vägkanten, fast man vet att morgondagens lättaste vindpust skall sopa dem bort.
Bredvid dem på vägkanten tassade med sina hundar en rad av finnar, som voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blivit döpta med våld och hemförda under sista korståget. De gåvo noga akt på träden och viskade med varandra, ty de kunde se på tallarnas färg, om det gick en malmåder under jorden.
Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna. De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som hängde ner ända emot fönstren.
Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt nära. Si, är det du sade hon då jag äter upp hvad jag fått för ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!
Samma känsla som griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet varande och gick mot dörren. Farväl, filosof!
I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare. Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
Ingen människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag lagt trakten öde. Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont. En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram till dem på ångbåtsbryggan och som de hade visat sig vänliga emot, följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i närheten.
Hans ansikte var uttryckslöst, endast oroligt sökande irrade ögonen hit och dit, då och då skakade han på huvudet. Jag såg det, jag fick se det, mumlade han. Om en stund småsjöng han för sig själv: jag såg det, jag såg det, jag har sett Han kände sig trött och satte sig invid en sten vid vägkanten. Han höll hårt omkring hammarskaftet och plötsligt rann honom en vers i minnet.
Dagens Ord
Andra Tittar