United States or Jersey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och... Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit hemma... Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va? Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden med gaffelstötar i bordet.
En kraftig, medelålders herre i soutane och tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem vid bordets långsidor sutto de fyra gamla damerna, två på var sida.
Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och... Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit hemma... Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va? Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
Tysta och vördnadsfulla nalkades först alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf hade en stol vid bordets smala ända, »äiti» deremot satt nederst, sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol.
Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden med gaffelstötar i bordet.
Men hastigt höjde sig en man från sin plats nära höfdingen, der han sutit högt ofvan vasallerne, än högre från tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn, ryckte ur slidan sin dolk och for med den öfver strängarne, som klagande med ett skarpt ljud föllo, tvers afskurna, från hvarandra.
Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum. Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka mosaikskiva låg ett brev.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad, Armen åter fast mot bordets ände, Men hans öga såg åt sidan stundom, Höll sig ej med lugn i samma syfte: Ingen märkte detta af hans husfolk, Af de båda, som i pörtet voro, Ej hans fosterson, och ej hans dotter; Tysta, slutna af hvarandras armar, Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud, Suto de i sorglös frid vid muren.