United States or South Georgia and the South Sandwich Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Snart sluter även Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina ögon i dödens famn. »Det var tyst, ty den store mandråparen hade fulländat sitt verk.» Efter berättelsen följa dessa reflexioner: »Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel strängarne plötsligt brista i ett disharmoniskt ackord, förrän detta hunnit upplösas i försonande samljud. Ty harmoni och försoning, var finnas de här nere?
Än gned han med stråken på strängarne, och än knäppte han på dem med fingrarne. När ljudet det oaktadt var svagt eller till och med ohörbart, hjelpte han till med rösten, en vek, skön sopran. Det var en gammal positivspelarmelodi han föredrog. Några strofer ur den populära Normaduetten. Så svek honom minnet.
Och du säger att du hatar henne! Kära, älskade mor tror du jag någonsin skulle kunnat taga på de ömma strängarne i din själ mjukt och fint med förståelsens varsamma händer om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle vi så kunna hata hennes minne, du och jag?» Hon lät brefvet sjunka. Ja, han hade rätt; han hade alltid rätt. Han var fin och god och ädel, hennes käre, vackre gosse.
Men hastigt höjde sig en man från sin plats nära höfdingen, der han sutit högt ofvan vasallerne, än högre från tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn, ryckte ur slidan sin dolk och for med den öfver strängarne, som klagande med ett skarpt ljud föllo, tvers afskurna, från hvarandra.
Då hände, att han föreställde sig en harpa, stor som världen, smyckad med blinkande stjärnor, strängad genom en blå eller en mulen oändlighet strängarne dallrande under solvävda fingrar eller strukna av dystra, stormjagade molnmassor och blåvita blixtar. Och från denna harpa flög Erlands tanke till den krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot. Varför?
Ett par glas vin var det enda hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet. Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag. När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han märkte den strax.
Strax då han fick öga på henne hade det kommit något varmt upp i honom, något som blandade sig med minnena från den härliga sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den blåa viken till ett mångsträngadt, dallrande ackord i hans inre, ett melodiskt, smältande ackord, som plötsligt dog bort, då sjelfmedvetenheten inställde sig och klippte strängarne af.
Men i tonfallet låg hennes moderskärlek skälfvande som en välljudsrik och vek melodi från strängarne af en gammal god violoncell. En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan. »Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade. »Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.
När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från dem och låta dem höra hur det skulle vara. När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på den. Bara han fått veta hvad strängarne hette. Johan hade lärt sig tala sanning.
Han torkade af dammet med ärmen, blåste bort en hop med sopor, som hade lagt sig på den mellan skrufvarne, och såg att alla strängarne voro i behåll. Han pröfvade skrufvarne, spände till, knäppte på strängarne, stämde. Men hvar var stråken? Han letade och letade. Med en hunds väderkorn fann han den ändtligen. Litet djupare ned, på bodgolfvet under en hög gamla tapeter.