United States or Gambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade, usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå, så fick hon väl hållas.
Alltid går du på med din finska och kallar mig »äiti», fast jag tusen gånger sagt dig att vi äro bättre folk och inte pigor och drängar. Huru jag vet? hon afbröt sig och steg litet bakåt för att se om det hade lyckats henne att få gardinerna lagda i likadana veck som de, hvilka syntes i kommerserådets fönster på andra sidan gatan. Ja, huru jag vet.
Denna dörr till paradiset stod der och sqvallrade, och hvar gång byns unge män sågo den, blefvo de så muntre och skrattade, bara skrattade åt Ella och hans äfventyr. Salmen Ukko satt på söndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof, medan »äiti» med hes och låg stämma långsamt och entonigt genomläste ett kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hälften utantill.
Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis» predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh, till henne igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej, han , Ukko, kunde det tyvärr icke. »Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp rakt framför sig.
Det lät så muntert, det genljöd i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom allt svagare och svagare. Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden, brände sin hand, men kände det icke.
Ditåt låg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lät vilda svordomar hagla öfver sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men »äiti» satt med nedslagna ögon och såg på sin långa psalmbok, inlindad i en hemväfd blå bomullsnäsduk. Hennes skrynkliga ansigte förändrade icke en min. De slocknande blickarne voro liksom inåtvända, hennes läppar rörde sig sakta. Hon bad.
Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas till. Hon trodde på Gud och på dödens löften. Paradisets dörr vinkade som en skön, oförtjent lön! Huru skönt att hvila efter arbetet, huru skönt att dö, sedan man funnit lifvet så tungt och mödosamt. »Äiti» läste och läste, det var söndagsfrid. De unga voro ute. Barnen likaså. Plötsligt hördes ett buller på trappan.
Veckan lofvade således blifva god, och dernere var åkern nästan färdigbergad. Nu kunde det gerna regna... Ukko var vid gladaste humör, och »äiti» hade en dag af frid och ro. Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades alltmer. Ukko blef uppmärksam.
Hvad mera gladt och nytt skulle hända honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror till Salmi, och den tiden på dagen? Efter en halftimme var allt klart.
Tysta och vördnadsfulla nalkades först alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf hade en stol vid bordets smala ända, »äiti» deremot satt nederst, sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol.