United States or Saint Pierre and Miquelon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och kära doktorn, jag har varit så altererad, så jag har tätt droppar var halvtimme. För än har han ropat på Bromsen och än på tvillingarna. Och så han har slagits med råttkungen, stackarn! Och sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig, uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, så han får väl stanna, tills det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände
Skärvor av blomkrukor, gamla nattkärl och annat kasta de i bäcken. Ibland fånga de kattor och egga dem att angripa brons råttor. Men på hela Blekängen finns ej den katt, som vågar anfalla fotslånga råttor med bävertänder. Råttkungen själv bor under bron. Det är endast "Liter-Pelle" och Johnsson "galna Johnsson" nämligen som har sett honom, men man kan knappast betvivla hans existens.
Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade invånarna till liv och lem. Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder.
Matrester, vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men absolut nödvändiga. I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder, porslin allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt mera lättsmält.
Men icke ens de troende kunde förmås att giva ett så heligt namn åt ett vatten, som flöt mellan Tanningen och Storån och som till på köpet var ett tillhåll för råttkungen, hans gemåler och avföda. Prosten blev djupt bedrövad, han satte händerna för ansiktet och försjönk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrån sig tärningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke störa honom.
Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken.
En av pojkarna sade: Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen? Louise svarade kort: Det har jag sagt. Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna. Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon behärskade sig och sade: Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en. Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.
Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte. Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta, som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade och nosade.
Men jag ska ha råttkungen, för jag vill visa onkel Roth, att han finns. Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten. Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade Enok Ebenezar under bron. Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig. Hagelins pojke kommer, berättade hon.
De fingo alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar. På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar.