United States or Costa Rica ? Vote for the TOP Country of the Week !
De sågo på varandra en lång stund utan att säga något, Percy undrande, Stellan med ett uttryck av lugn och beslutsam stolthet. Till sist sade Percy: Vill du inte va ordförande i kommittén heller? Stellan tänkte sig för ett ögonblick: Jo, sade han, dä kan ja ju gärna va. Nu ä dä ju för resten inte mer å göra, sen ja köpt skålen. Dä ä bara å ge pastorn den. Men då får vi ha ett nytt sammanträde.
"Gud vare med hans själ i nåd!" Föll konung Henrik i, "Väl hundrade hans likar I landet äga vi. Men, Percy, lefver jag, så sant, Skall du ock hämnad bli." Och som vår ädle konung svor Och kungaeden bjöd; Så stridde han vid Humbledown, Att hämnas Percys död. Där, ädle skottar trettisex, På samma dag enhvar, Vid Glendal under vapenbrak På fältet blefvo kvar.
Hans far hade ingenting att sälja. Och han var stolt däröver. Dagen efter lämnade han de tjugu kronorna till Percy med en likgiltig gest: Här har du! Percy var mycket viktig. Han drog upp en anteckningslista ur kavajens innerficka och bad Stellan vända sig om, så att han kunde skriva bet. för hans namn på ryggen. Stellan vände honom föraktligt ryggen, och Percy skrev.
Ej pansar hård, ej präktig hjälm, Mot våra glafvar höll; Och mången, som var käck och stor, Till de våras fötter föll. Till slut med Douglas Percy kom Att pröfva svärdens bett. De höggo friskt med Marylands-stål, För bägge blef det hett. Som blixt på blixt de gåvo slag, De båda män af mod, Tills blod ur deras hjälmar sprang, Som om det regnat blod.
Här gällde det att fatta ett beslut, ett snabbt beslut. Och han gjorde det som en man. En morgon under frukostrasten fick han tag i Percy Anderzén och sade: Hör du, Percy, ja vill inte lämna skålen till prästen. Dä får någon annan göra. Percy såg på honom: Varför vill du inte dä? Samvetsbetänkligheter.
En timme efter middag ren De hundra hjortar fällt. De blåste död kring fältet nu Och drogo djuren hop. Till nederlaget Percy kom Och såg de slagnas hop. Han sade: "Douglas lofte så Att tala med mig i dag; Dock, att han ej komma skulle, Vid Gud, det visste väl jag." En squire ifrån Northumberland, Han ser till slut dock där: Fram tågar riddar Douglas, Med honom en väldig här,
Han tyckte sig rent fysiskt kunna förnimma, hur allvaret, den högtidliga stämningen åter steg upp inom honom, som om han stigit i ett varmt bad. Och medan klockan ringde där nere, sade han halvhögt till sig själv: Nej, dä ä inte för sent! Ja känner att dä inte ä för sent. Nu ä ja snart redo. På eftermiddagen, sedan Percy varit hemma hos honom och hämtat sockerskålen, gick han ut till sin mor.
Till sist sade han: Dä kan ni väl begripa att ni inte kan gå och fråga honom om va han vill ha? Varför inte dä? Varför inte dä? Ä du så dum? Förstår du inte en så enkel sak?! Percy såg på honom med vidöppna ögon. Stellan gjorde ännu en konstpaus för att ytterligare känna sitt oerhörda övertag. Och så, slutligen, kom det, med tonvikt på varje ord: Men ja vet, va di önskar sig!
Percy föreslog att medan man ännu kom ihåg, skulle kommittén gå till hans pappas butik och titta efter, om det fanns någonting, Lundquist inte hade. I annat fall fick man gå till guldsmed Dahlquist. Stellan gick långsamt hem, bräddad med hat mot prästen och skadeglädje över att kommittén sprack. Vid kvällsvarden var hans farmor full av nyfikenhet. Nå, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists?
Nu kan du se själv att ja skrivit bet. för ditt namn. Det bryr ja mig inte om. Percy fortsatte: Å så hade vi sammanträde hemma hos mig i går kväll, och vi kom överens om å köpa en kristallkrona. Var ska ni få den? Jo, pappa har en, som han säljer för inköpspris, för den goa sakens skull. Stellan log; han försökte härma sin fars leende: Jaså! Va tycker du? Ja bryr mig inte om va ni ger honom.