United States or Fiji ? Vote for the TOP Country of the Week !
En ljusets riddare framför sin härskara utan fläck på skölden, det är den riddar Magnus, som jag drömmer om. Sjung ännu högre om den drömmen, stolta ulvungablod! Dig hör jag och dig vill jag tjäna. Men var och när, ty nu försmäktar jag och tvinar bort? Att vara född till handling och dömd att sitta stilla, det äter hullet av den tåligaste.
De bästa hjortar i Chiviat Vi skjutit och föra bort." "Vid Gud", sad' riddar Douglas, "Er väg skall blifva kort." Den ädle Douglas talade Till Percy åter så: "Att döda män förutan skuld, Det vore synd ändå; Men, Percy, du är lord af land, Och jag af stånd som du; Vi låta folket stå bredvid Och slåss, vi båda, nu?" "Väl, straffe Gud", så Percy sad', "Hvem som det neka vill.
Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess ägare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer än en rundlig allmosa. Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän och givit honom en silverskära.
Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan. Är du riddar Erland! frågade Sorgbarn. Ja... och du, landstrykare, vem är din fader och vem din moder? Du har sagt mycket men icke detta. Ditt tal har varit långt och slingrande som en ål. Det har runnit bort utan att lämna spår. Vem är du själv?
Vad är på färde? sporde riddaren. Där! Se! Håll! Icke ett steg fram! Även riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt folk: Tillbaka! Underhandling? Ja eller nej? frågade hövdingen, medan hans mörka karlar, bröst vid bröst, halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade stridens början. Underhandling! svarade riddaren. Beviljen I oss fritt avtåg? Ja. Med allt vad vi äga?
Säg farväl, o moder. Vi måste skynda, upprepade Sorgbarn ängsligt. Singoalla steg upp. Farväl, viskade hon till riddaren. Nej, nej, sade riddar Erland, här skola vi stanna evigt. Vi träffas åter. Farväl! Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn. Kom, sade gossen, du skall följa mig, fader. Och Sorgbarn fattade hans hand, och han måste följa.
Mig synes natten, den tusenögade, långt mera skön än enögd dag, om än hon blundar med dem alla. Men nog härom. Jag har nu skäl att vandra en annan stig än den till Eköns slott. Min far har dragit ut att halvvägs möta herr Ulvsax, väntad såsom gäst där hemma i denna kväll. Med riddar Ulvsax kommer hans dotter. Patern . Ah, Helena!
Riddar Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestämda för varandra. Båda voro de enda barnen, och egendomarne lågo så, som om de borde slås ihop. Och då fru Elfrida var av samma tanke, överenskommo fäderna, att Erland och Helena skulle om några år varda äkta makar. Ännu voro de skygga i varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin.
Bland de många vartecknen och på förfäder häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes likväl månskäran ingenstädes utom över porten till örtagården, men där var hon lagd under den heliga jungfruns fötter och sålunda kristnad. Sporde någon riddar Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvärjande åtbörd, om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: Det var i hedna tider.
Och en av främlingarne, en högvuxen man, rikare klädd än de andra, går honom till möte och bugar djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma sig slottstrappan, dit riddar Bengt nedgått för att höra vilka främlingarne äro och vad de vilja. Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda händerna på sin panna.