United States or Kosovo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nej, tryta mig ej vapen blott, Ej tryter hjärtelag." En dag, en dag, en fasans dag, En blodig dag blef den. Min första sång är slutad. Jag sjunger mera än. Nu Englands söner bågen spänt Med hjärta och med mod. Den första svärm, de sköto af, Göt fjorton skottars blod. Gref Douglas själf för skottarna I spetsen tappert stred; Vid Gud, det vistes öfverallt, Där han sår och jämmer spred.
Man känner, huru strängt man då höll fast vid en familjs oantastade namn och rykte. Emellertid beröras dessa tvistigheter med Douglas endast helt flyktigt, man är tydligen intresserad af att förtiga dem, och hela ransakningen erhåller derigenom en ensidig och despotisk karakter.
Den 15. december kom han sjelf in i rätten, utropande, »att han håller Johansson för en kalumniant och äretjuf, helst som han vetat af någon handel, som mellan honom och grefve Douglas skall vara förelupen, begärandes att han, Lars Johansson, må på det högsta blifva afstraffad». För öfrigt upptogs dagen med att afhöra vittnen, som intet stort kunde meddela.
Ej pansar hård, ej präktig hjälm, Mot våra glafvar höll; Och mången, som var käck och stor, Till de våras fötter föll. Till slut med Douglas Percy kom Att pröfva svärdens bett. De höggo friskt med Marylands-stål, För bägge blef det hett. Som blixt på blixt de gåvo slag, De båda män af mod, Tills blod ur deras hjälmar sprang, Som om det regnat blod.
"Håll upp, o Percy", Douglas sad', "Mitt fasta löfte hör: Till konung James i Skottland Jag dig som grefve för. Din lösen skall du hafva fri, Så tag min lofven nu; Förty af alla, som jag slog, Den tappraste är du." "Nej", sade grefve Percy, nej! Mitt första ord det var, Att jag för ingen viker, Som kvinna burit har."
En timme efter middag ren De hundra hjortar fällt. De blåste död kring fältet nu Och drogo djuren hop. Till nederlaget Percy kom Och såg de slagnas hop. Han sade: "Douglas lofte så Att tala med mig i dag; Dock, att han ej komma skulle, Vid Gud, det visste väl jag." En squire ifrån Northumberland, Han ser till slut dock där: Fram tågar riddar Douglas, Med honom en väldig här,
Till häst den starke Douglas drog, Framför sin krigshär han; Hans rustning blänkte såsom glöd, Ej fanns hans öfverman. "Säg", sade han, "hvad folk är ni, Och hvem är den, er för? Hvem gaf er lof att jaga I park, som mig tillhör?" Den första man, som gaf ett svar, Lord Percy själf var den: "Hvad folk, det säga icke vi, Ej heller hvilkens män; Men vi jaga här i parken; Vill du det hindra än?
Vid Lilltäppan träffade jag en flicka som var precis lika gammal som jag, och hon hade för det första aldrig varit i Stockholm, hon hade aldrig sett en spårvagn, hon hade aldrig åkt i en bil, och hon hade aldrig, aldrig varit på bio och sett Douglas Fairbanks !! Därmed är saken klar.
Lord Percy från Northumberland, En ed han svurit har: På Chiviats berg att jaga I trenne runda dar, Till trots för riddar Douglas Och hvem med honom var. "De bästa hjortar på Chiviat Skall jag fälla och föra bort." "Vid Gud!" sad' riddar Douglas, "Hans väg skall blifva kort." Och Percy ifrån Bambrow kom Med en skara, stolt att se; Väl femton hundrade skyttar Från landamären tre.
Två män som de, som föllo här, Skall mer er gräns ej se. Det kom ett bud till Edinburgh, Där Skottlands konung satt: "Din grefve Douglas slagen är Och död vid Chiviat." Af sorg han sina händer vred Och ropte: "Ve, o ve! En sådan man skall jag ej mer I hela Skottland se." Det kom ett bud till London ock, Där konung Henrik satt: "Din grefve Percy slagen är, Och död vid Chiviat."