United States or French Southern Territories ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vasa, Vickberg, känner han till les droits humains? Inte. Ge dem då en sup per man, de hundsfottarna. Hur många är de? Fem? Ja, ge dem två då. Och något tilltugg. Va fan glor han på? Ska jag föda en armé, jag? Ge dem så många supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si honom! Ut med sig, fule krumelur! Deputationen fick avslag och supar, en glad kväll, vars minne levde en mansålder.
Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom, gjorde ett nästan ännu sorgligare intryck på henne. På les Fougères, om de också emellanåt varit utblottade på allt, hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den skammen att vart ögonblick trampas på tårna av pöbeln. Men här, i
Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang än »Télémaque», och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit... Och det intresserade dig?
Va' är det? Ottilia, du glömmer att göra les honneurs. Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn kastade bomben. Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud Aten. Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget pekade i vädret. Han var överväldigad. Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia?
On croit généralement dans le monde que les premières années de l'Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses; au contraire il était fort gai. Mèmorial de Ste Hélène. »J'ai foi dans mon étoile!...» Mot de Napoléon. Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet, var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville.
I sin roman Les petites alliées har Claude Farrère ur detta uppslag rentaf härledt men jag märker, att jag förirrar mig från ämnet. Min afsikt var blott att antyda, att det af Magnussen i Betty brukade motivet har sin historia, att bearbetningarna äro flere än
Hjältinnan hör till en art som vi nogsamt känna till från La douloureuse , Les amants , och hon och hennes omgifning målas i rosenrödt och sockersött. Sker det litet mera summariskt än vanligt, med litet mindre af kärleksfull betagenhet, så beror detta endast därpå, att här är fråga om typer hvilka så pass länge varit konventionella, att teckningen fullständigar sig själf.
Hon var en smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt utbrast: Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères.
När jag går förbi Ludvig den heliges staty på innergården, drar jag mig till minnes helgonets trenne verk, nämligen den stora blindasylen Les Quinze-Vingt, Sorbonne och Sainte-Chapelle, eller såsom jag översatte det: från lidandet, igenom vetenskapen, fram till botgöring.
Maurice Donnay återvänder i sin nyaste komedi till ett af sina äldsta motiv. Han upprepar ju inte direkte i Les éclaireuses den pikanta fabel han till sitt eget stora nöje sysslade med i debutkomedien Lysistrata vid tiden för sin verksamhet under Svarta Kattens hägn på Montmartre. Men beröringspunkterna mellan de båda styckena äro tämligen tydliga och ganska många.