United States or Chile ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var en främling ej, det var hans bror, Af samma fader född och samma mor, Den man, som till hans tjäll i natten lände. Det var den broder, som i forna dar, Då i sin faders hem de växte båda, Af syskonskaran honom kärast var, Det var den ende, som han ägde kvar Och ej på nitton år fått återskåda.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn. Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig. Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig. Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
TEKMESSA Son, nej, trotsa ej! LEONTES. Till er, o salaminska männer, vänder jag Mitt ord, förrn det af stridstumultets vilda dån Snart öfverröstas. Hören och behjärten det! Ej vill jag nämna mina sorger, hvilken kamp Mitt inre kämpat, innan hit jag kom, beredd Till uppror mot den, mig bland mänskor kärast är. Ett säger jag: nödvändighetens tvång har makt Att krossa mig, ej böja från det rätta af.
Och om du nu känner dig trygg i ett fredligt land, huru skall det gå dig bland Jordanbygdens snår? Se, till och med dina bröder och din faders hus äro ju trolösa mot dig; till och med dessa ropa med full hals bakom din rygg. Du må icke tro på dem, om de ock tala vänligt till dig. Jag har övergivit mitt hus, förskjutit min arvedel; det som var kärast för min själ lämnade jag i fiendehand.
Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i tält. Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men Rebecka hade Jakob kärast. En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau hem från marken, uppgiven av hunger.
Ej ett steg han vågade mot skogen, Men han stod där stum och såg och hörde, Hörde hur hans gamle fader ropte: "Ve mitt gråa hufvud! Hvar är Tomas? Hvar är Tomas? Han har flyktat ensam, Han, af mina söner fordom kärast, Han har flytt och svikit sina bröder. Ve förrädarn, ve den fege bofven!
De sågo länsman Spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal Brants gamla musköt, densamma, med vilken han kämpat i slaget vid Helsinge, och den han, jämte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra avskedsbetyg ur krigstjänsten, hade haft kärast och dyrbarast av all sin egendom. Borup går, gott folk, skrek länsmannen, hi, hi, hi, Borup går! Vem bjuder på den gamla muskedundern?
Båda frågade sig tyst, om det endast var ett avsked för stunden eller om deras stackars sargade saga nu brast sönder för alltid. Han kastar sin krona för att leva, tänkte hon. Han gör så, därför att livet är honom kärast. Men på den sjuka och nedbrutna trycker döden i stället sitt märke. Och därför tackar jag. Jag går till skuggorna, och dit längtar jag. Han steg upp på hästen med gossen.
Om du känner, att du alltid varit mig kärast af alla syskonen, skall du förstå hvilket djupt medlidande som grep mig efter det jag läst ditt senaste genomsorgsna bref, och hur innerligt jag beklagar att jag under de senaste åren icke haft tillfälle att träffa dig och ingenting fått af dig själf veta om ditt sjukliga tillstånd.