United States or Mexico ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men utaf de offer, som han fäller här, Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem, Skiljer det från grusets smitta blott och bär Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem. Sörjer du en tid, som är förfluten, Ädle gamle, där du tyst och sluten Skrider fram i ålderns kulna dal?
Han är ej fri i eterns ljushaf, där Bevingad mellan stjärnorna han sväfvar; Han är ej fri i evighetens famn, I himlens salar är han slaf ännu; Han bär sin boja i sig själf, så länge Han bär ett minne än af tidens kärlek, Och denna kärlek är ej skakad af Så lätt, som grusets sköra fjättrar bräckas.
Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp Och örtens späda frö ur grusets sköte, Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider Sitt lif, sin vällust i en död natur Och tvingar stoftets alla myriader Att jubla kring sitt glimmande triumftåg, Den Gud, som hägnade min barndoms blomning, Skall ej förskjuta mig." Så sade jag Och höjde min förgråtna blick mot öster.
Och denna här af mödor och bekymmer Och kval och fasor, som förtära sinnet, Hvad äro de? En tropp af skuggor blott, Fantomer, verkliga för tankens öga, Så länge han i mörkrets rike dväljs, Men tomma, utan varelse och kraft, Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga. Ej utom grusets räcka ödets gränser; Och människan, som är på jorden jord, Är himmel genast, då hon är där oppe.