United States or French Guiana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om också det råa skrattet är fernissadt bort, så återstår dock alltid den sinnets råhet, som aldrig försvinner, den själens smitta som följer oundviklig som den fysiska med det lif de lefva. Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt.
Han skall vårt hopp ej svika, Om det af hjärtat är, Men tvinga den att vika, Som städs vårt fall begär. O kom, Guds lamm, du rena, Kom, Herre Jesu Krist, Att dig med oss förena, Så helas all vår brist; Vårt kött skall oss ej fälla, Där du vill stå oss bi; Vår blod, vår syndakälla, Gör du från smitta fri. Ja, vike från oss fjärran Hvar köttslig lustas makt!
Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull, Gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust Fästa sig under håfvornas glans och smitta det goda; Därför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjärta Bjuder er ringare skatter kanske, men gladare dagar."
"Göm dig för dagen, maskstungna blomma", sade jag, "du andas smitta öfver mina oskyldiga barn och skrämmer morgonens änglar från parken." Jag hann ej bli mild, innan Rosa lydde och gick. Men då hon skred förbi, såg jag henne gripa mig med en blick, såsom om hon velat rycka mig in i sitt hjärta. Hon gick sakta den långa gången utföre och försvann bakom poppelhäckarne.
Den vördnad, som vi då öppet kunna visa dig, skall småningom också smitta de andra. Där på din rika gård skall du i den rätta stunden mottaga oss i prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningslöst släpa ned en gammal gubbe från höskullen och säga: svear, här se ni jarlens far! Folke Filbyter tog några steg framåt, och alla tre skyndade sig vördnadsfullt att hjälpa honom.
Blefve anden friad genom döden Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta, En suck, en enda klagan skulle då Ej mera flyga öfver mina läppar. Nej, blomsterkransa skulle jag min panna, Till fjällets spetsar ett triumftåg göra, Och under glädjesånger ville jag Mig segrande i djupets kaos störta; Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif Blott mera mäktigt att sitt kval begripa.
Turister af alla fasoner och nationer drogo oss förbi, tittade och logo, och vi besvarade leendena med våra svarta läppar, så munterheten gick som en smitta öfver på alla, som der sågo oss.
Och nar jag så är ute, har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar och der blir intet gjordt.» Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son! Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne. Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne.
Men utaf de offer, som han fäller här, Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem, Skiljer det från grusets smitta blott och bär Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem. Sörjer du en tid, som är förfluten, Ädle gamle, där du tyst och sluten Skrider fram i ålderns kulna dal?