United States or Belarus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Allt det där är möjligt, och då inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller verkligt, dock avskys av varje förståndig människa. Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade, om även Kimon avskydde döden. Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr förintelsen. Förintelsen? Vad talar du om förintelse?
Han för sin del ville ingen återförening. Bäst vore förintelsen, och han borde egentligen skratta åt allt, då han nu visste, att pesten ginge över världen och skulle utrota det mördareyngel, som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och blommorna växa i fred för djurens tänder, och ingen yxa skulle fälla träden, som fritt finge fläta sina grenar till ett enda valv över den stilla, tigande jorden.
Men där varje möjlighet till förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar förintelsen. Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp.
Det måtte allt vara illa bestäldt med tron i dessa ögonblick, när förintelsen af personligheten försiggår med orubblig konseqvens inför ens ögon. Fadern, som eljes hade isländarens yttre känslolöshet, var nu mjuk. Han tog de två sönernas händer och sade: Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner.
Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades antal. Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen.
Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas.
Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad han hitintills icke känt tvekan. Människonaturens fasa för förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände författarens arbete, hade gripit även honom. Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som genomilade hans lemmar.
Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit förintelsen framför förintelsetanken.
Lifskänslan upphöjd i sin högsta potens i ögonblicket före slutet, kärleken stegrad till paroxysm, en förintelse före förintelsen, det är något som måste beröra honom ganska lifligt och slå an på sensualisten inom honom och på »filosofen».
Han kände den sällsamma lockelsen i förintelsen, i den medvetna njutningsundergången. Aningen om en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig. Och katastrofen kom, långt tidigare än Stellan tänkt sig. Kvällen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan ansåg sig, trots allt det, som förefallit mellan honom och Axel, vara skyldig att avlägga detta besök.