United States or Colombia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ernst-Olof försökte lämna trädet. Då reste sig Buck på bakbenen och pojken förstod, att så länge hundar icke kunna klättra i träd, var det säkrast att stanna där han var. Hans väntan på de hårda, obekväma grenarna blev lång, men den fick dock ett slut, när direktör Pilman kom. Ernst-Olof kom hem till sin faders hus i sällskap med Buck och direktör Pilman.
Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under näsan på henne och sade så hårt han kunde: Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till, så kommer jag absolut inte att dra opp dej så mycket du vet det, jäkla jänta ! Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor.
Han gick med händerna i byxfickorna och försökte vissla, men det gick inte. En nedstämd och dyster pojke kan inte vissla, åtminstone inte fullt musikaliskt. Ernst-Olof såg någon komma nedför backen. Det var en liten flicka. Hon kom sakta trippande och småsjöng för sig själv, som små flickor ofta göra. Det var lilla Ingrid, den yttre och påtagliga orsaken till Ernst-Olofs stora ära och rykte.
Denna dags afton dröjde det innan Ernst-Olof kom hem. Man väntade en timme med kvällsvarden, men han kom inte. Ernst-Olof hade sina skäl, varför han inte kom. Det förnämsta och avgörande skälet hette Buck och var en bulldogg. Han satt under det äppelträd i direktör Pilmans trädgård, i vilket Ernst-Olof av en händelse befann sig.
Och för alla mammor och pappor fick han berätta hur alltsammans gått till. Och man klappade honom på huvudet och frågade om hans ålder och vad han tänkte bli och om det gick bra för honom i skolan. Ernst-Olof svarade snällt på alla frågor, och då lilla Ingrid själv kom och tackade honom, tog han henne i hand och kände sig som om han plötsligt blivit 25 år äldre.
Armar sträcktes emot honom. En äldre herre gav det allra första erkännandet: Det var en duktig pojke! Riktigt duktig! Och så kom hela ön springande. Ingrids mamma slöt sitt våta barn till sitt hjärta och bar hem henne. Två fruar togo Ernst-Olof i vardera handen och ledde hem honom. Han kläddes av.
Ernst-Olofs mamma kom med en skål konfekt och hans pappa stod mitt i högen och såg bara högst överraskad och förvånad ut. Ernst-Olof själv kände ett djupt allvar lägra sig över sin unga själ. Han blev en man. Han tog en konfektbit och sade: Vad är det att bråka om! Jag tog opp jäntan. Det var väl ingenting! Så kom Ingrids mamma. Och hon var mest besvärlig.
Det blir dyrare, men också lugnare. Edvard tycker också mera om att fara i bil. Ernst-Olof var en hjälte. Därom fanns inga tvivel. Hela ön var säker på den saken och Ernst-Olof kände det själv. Då han kom på vägen till bryggan, viskade man: Där går han! Det är han! Tänk, så duktigt! I tre dagar hade Ernst-Olof varit en hjälte.
Den kvällen kom Ernst-Olof i säng en timme senare än vanligt. Men det var ju också en högst ovanlig kväll. Ernst-Olof somnade lätt och lycklig men något undrande över allt det märkvärdiga som hänt honom. Ernst-Olofs ära gled icke bort med en dag. I stället växte den och blev allt större. Men så är det ju alltid, och varför skulle en pojkes ära vara olik alla andras.
Tanken på dessa besvärande arbeten beredde Ernst-Olof obehag. Det såg ut att bli en varm dag, och då var det dubbelt svårt att knoga med de stora vattenhinkarna den långa vägen från källan till villan. Men dagen gick. Och då eftermiddagen kom, hade Ernst-Olof det värsta bakom sig.