United States or Democratic Republic of the Congo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då blef det ljust kring österns rand, och solen Steg opp och stänkte som en mogen drufva Kring himmel, jord och haf sin purpursaft. Och etern drack och strålade af fröjd, Och böljan drack och skälfde af förtjusning, Och jorden drack och kullar, berg och dalar Berusades af drufvans blod och glödde Och väckte sina tusen söfda barn Att tömma morgonens och lifvets fullhet.
Och öfverstelöjtnant Drufva han stod Bekymrad nu: "Här dugde ej att ha sprucket mod, Det brast itu. Nu ser jag fienden rycka an, Mångdubbelt starkare kommer han, Och order har jag att stanna Och slåss till min sista man.
Och Drufva, han såg med förundran uppå, Fast långt ifrån: "Ett mästerstycke jag kalla må Slikt, lärospån. Vinns sådan ära med första språng, Hvad hinner han ej, om hans tid blir lång? Gud skydde den ädle gossen, Han för arméer en gång." Men dagen slöts, och dess kamp bröts af, Då kom Schwerin; Han stått mot svallet af stridens haf, Fast späd och fin.
Jag aldrig nånsin manats ut att strida Mot dessa töcken, dem vi sorger kalla, Och ingen annan vet min gömda tufva Än vänskapen, min flicka och min drufva. Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka, Ty inga tomma kval vi skapa själfva.
En mogen, dyrbar frukt, läcker och len som en spansk aprikos, svällande och söt som en ungersk drufva. Han vågade icke mer se upp. Hennes ögon liksom fängslade hans blick. Han tänkte, att om någon observerade dem, skulle de märka, hvad? Hon var ett oförderfvadt, öppet naturbarn, ursprunglig som en skärgårdsfågel, litet vild kanske, men så full af sann natur. Ett barn af folket!
Till hjältens ära, som dog så ung, Ej föllo ord; Men Vegesack prisade lifvets vår, Och Adlercreutz smekte den bleknades bår, Och ur Drufva såg man pressas Rart vin, en stor, klar tår. Den sköna dagen på Lappos fält Var ändad, och segerglad Red Döbeln fram, där hans här sig ställt, Längs hela dess stolta rad.
Då han kom med kanonerna åter i hamn, Då ropade grånade kämpar hans namn, Och vid högt hurra slöt Drufva Den tappre i faderlig famn. Den unge hjälten! Hans namn gick opp Med tidig glans. Ej sågs en bana mer ljus af hopp, Mer skön än hans. Hur blef den banan ej kort ändå! Ett månhvarf hunnit ej halft förgå, När till närmaste grifthvalf vägen Var måttet på den också.
Den gamle Drufva, han spände sin blick: "Det där klang stål! De orden, herre, de slogo ej klick, De råkte mål. Så må jag kalla er vek ej mer, Men tacka Gud, att han gett mig er, Ty hjärtat är det, ej armen, Till slut dock, som kraften ger." Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred Sin första strid. Hans folk, svårt härjadt, till flykt sig spred, Han själf höll vid.