United States or Kuwait ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne. Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter, började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem.
Kanske tänkte han förr på min barnslighet, tyckte en sådan Endast för lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta, Gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon, Någon att sluta mig till i en allvarsammare timme. Ofta i lunderna här jag vandrat allena och ofta Sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklaradt!
Ofta tänkte jag så: Skall jag välja en ung eller äldre? Allvarsammare kunde dig väl den mognare vara. Ty hvart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet, Likasom spindeln spinner den kufvande tråden om flugan; Men ej gåfve hon mig, hvad den yngre förmådde att gifva, Kindernas fägring och kärlekens fröjd, som den kraftiga mannen Eftersträfvar likväl som kvinnans yppersta hemgift.
Efter några minuter reste han sig, gick bort i rummet och började tala om likgiltiga ting, som om intet händt. Han såg endast litet allvarsammare ut än eljes. Nu skulle straffet börja. Oh, oh, oh! Det klagade och stönade i hennes sinne. Men hon måste böja sitt hufvud och uthärda. Och detta straff var oförtjänt! Han var stilla.
Herr Gåsevinge var för mycket van vid dylika små stormar för att befara någon allvarsammare olägenhet af sin patrons förtrytelse och i någon mån låta modet falla.
Orgelbruset tystnade, gatan vidgade sig, skogen började, hand i hand sprang de genom väldiga ödemarker, gröna skogar, silvervita bäckar och gick på stränderna av smala, mörka åar. De satt under väldiga, skuggiga träd och talade om kärleken, den eviga, icke jordiska kärleken, som är allvarsammare än döden och mäktigare än Niagara.
Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar, Är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna? Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam Sitter vid väfven jag då och kastar min spole och ryser, När stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan. Tom är gården och tyst.
Men dels skolarbetet och Borgåtidningen, dels frossan, då för tiden en långt allvarsammare sjukdom än nu, afbröto utförandet, tills året 1840 Nadeschda trädde emellan och med omotståndlig makt tog skaldens fantasi i besittning.