United States or Macao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag vill icke söka någon ersättning för dig. Ingen skulle fylla din plats. Odysseus! alla stackars snyltgäster i mitt slott kunna icke spänna din båge. Nej, jag vill väfva en likdräkt åt vår kärlek; och väfven skall växa till ett konstverk, värdt att gömmas och beundras; men då den är färdig, vill jag dö, då är jag trött af arbetet, gammal och grå. Min Odysseus skall komma och se huru jag väft.
Ofta när ensam jag satt här oppe och trampade väfven, Tänkte jag så: När skall du väl, Hedda, väfva ditt eget? Spolen flydde ock då rätt ofta den mötande handen. Medan en rullande tår föll ned på den randiga väfven. Nu, om min fader det vill, vill gärna jag följa Mattias." Sade och grät af glädje och fattade Petrus i handen, Skakande den; och han grät, den gamle, af glädje tillika.
Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar, Är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna? Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam Sitter vid väfven jag då och kastar min spole och ryser, När stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan. Tom är gården och tyst.
Har den där icke något ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. Huh, det är så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. I stugan väfver vännen, jag håller så kär, för sakna'n så häftigt väfven lider. Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär, det är ifrån konung Göstas tider.
Men då den välförståndige Petrus sutit en stund där, Trädde han fram och lade den glimmande duken på väfven: "Denna", sade han, "ger dig den raske Mattias från Kuru, Gåfva som karl, ej ofta bestådd åt den fattiga flickan, Är hon ock vacker som du, och som du värderad af alla." Sade och satte sig ned och rökte och började åter: "Icke blott duken han ger, men sig själf han bjuder dig äfven.
Opp från väfven hon steg och försökte att härma ett löje. Genast glömde sitt värf den tjänande tärnan och ställde Korgen med blommorna ned bland svalkande fläktar i skuggan; Själf med förundran nalkades hon den skyggande flickan. "Hvarför", sade hon, "ser jag en tår i ert mulnade öga, Hvilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla Vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?"
Inne fann han väl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda, Ty hon satt där oppe i hushållskammaren ensam, Full af bestyr att snart få slut på den randiga väfven; Ryssarna såg han dock där och med dem rotfattiga gumman. Nära till muren satt den skröpliga, halta Rebecka, Krumpen och tyst, långskäggige brödren lågo där spridde, Icke på valda ställen, men hvar de af händelse fallit.
Veckans möda var slut, bortskjuten var rocken, och väfven Hvilade tyst, ej sköttes ett arbete mera af någon, Glade hade de hört, om än längre, den kunnige spela, Ty som en guldsträng klang i hans mund järngigan beständigt. Men den förståndige tystnade nu och talte och smålog: "Färdig vore jag här att spela, så länge jag mund har. Visste jag blott, att man tvättade under tiden min mecka."
Honom svarade åter den brunskäggyfvige Ontrus: "Hvem vill passa därpå, hvar de öfriga springa på gården: Endast den fagra Hedda, som sitter vid väfven där oppe, Söker jag glad, ty hon brygger och säljer det härliga ölet. Snart skall hon visa sig här med en skummande stäfva ånyo." Glad nedsatte sig då den raske Mattias att vänta.
Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt, Tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet. Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen, Ensam kom hon och satte sig tyst på sitt bräde vid väfven, Lutande armen på den och mot armen sin lockiga panna.