United States or Malawi ? Vote for the TOP Country of the Week !
Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endräkt.
Slutligen blef han så led vid att gå bort att han gjorde sig sjuk eller gick och vätte ner kläderna i dammen, för att som straff få vara hemma. Han var icke barn längre och derför trifdes han ej med de andra barnen, men de äldre sågo i honom endast ett barn. Han gick nu ensam. Vid tolf års ålder sändes han en sommar ut till en ny klockargård invid Mariefred.
Triumferande och stolt reste sig deremot en buske nässlor, de voro utan vidare pretentioner nöjda med förhållandena och sträckte sig så högt som möjligt upp mot husväggen. Rellu-Calle hade glädje af nässlorna, de trifdes bra och voro så gröna, att det riktigt gjorde honom godt i ögonen att se på dem. Han delade rummet med drängen och dennes familj. Det svarta, otrefliga rummet!
Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere, medan på höjderna tallen och granen växte.
Honom älskade hon, hos honom trifdes hon; han lappade hennes leksaker, när de gått sönder, och hennes fantasis vingar, som farmor klippt. Pappa hade just ingenting annat att taga sig till. Han hade installerat sig i två rum, af hvilka det yttre kallades kontoret, och ville gärna gälla för gårdens förvaltare, men i själfva verket förvaltade han ingenting annat än sitt tobaksskrin.
Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda, och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit aktad.
Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu går. Jaså, du går i den busskolan, sade kamraten. Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte icke något uppifrån.
Modern hörde, att han trifdes, att han icke dugde till karlgöra, men att han skötte sitt. »Sitt», det var barnpigsarbetet. En vacker lördag kom sjelfva mjölnarmor öfver till Torparbacken. Hon hade ärende till herrgården och ville med detsamma se till Kajsa. Den snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri.
Han visste att han trifdes i hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något, som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta uteslutande berodde på en flyktig känslostämning, som skulle draga förbi och försvinna; något att minnas som en gullglans i luften, en reflex af något ljust, men intet mer.
Af klander och hårdhet blef hon däremot alltid trotsig till sinnet. Hon bodde i förmaket, näst intill farmors sofrum, men trifdes icke i den improviserade barnkammaren, där hon alltid stod under uppsikt af farmors allvarliga blick; sa ofta det fanns någon möjlighet att undkomma den, smög hon sig ned till bottenvåningen, till pappa.