United States or Egypt ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hela hans personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och förödmjukelser hade han kämpat sig fram.
Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte mössan på nacken, hoppade öfver stenen, som skilde dem åt, och ställde sig bredbent vid hennes sida. Hvad är det att gråta för! sade han käckt. Jag skulle vara glad, om alla mina magistrar vore döda. Jag har många, ser du, jag går på gymnasium! Är gymnasium i Tibble? Nej, då!
Hennes gestalt, som länge varit knuten, hade blifvit smärt och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas. På hösten förbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin första nattvardsgång, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under farmors ledning.
Det pinglade i luften, det var vällingklockan från Ryd; och nu klang det doft och högtidligt, det var helgmålsringningen från Tibble. Nu brunno visst alla fönster i kyrkan djupt under skogen, fast hon ingenting kunde se. Det var mycket som fanns, fast man icke kunde se det och mycket som såg annorlunda ut, än det var. Där såg det nu ut som om solen gick ned, men det var icke sant.
Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta berätterskor.
Senast hade han förgäfves sökt sin utkomst som privatlärare i Tibble. Elsa stod vid fönstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom hvilken vintermorgonens grådis låg som kvicksilfver, så att glaset återgaf hennes omorgnade lilla fysionomi.
Sjuk har jag varit, så att jag icke kunnat arbeta, endast sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han lämnar mig nog vackert åt mitt öde. Och jag är kär som en galning! Hur skall jag bli det kvitt? Jag är fullkomligt lugn, medveten, nykter, men Ja, jag är icke mer än en människa. Om blott icke Tibble vore så långt borta och så dödande enformigt.
Vi stodo i skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt hans kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade upprörd: Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och beundradt! Han kysste bort mitt svar. Och jag var ensam. Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, som dref min bort från Tibble.
Skall jag helt enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara och jag kommer tillbaka. Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig är likgiltighet. Eller borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.
Jag hör på afstånd det aftagande larmet från den stora staden. Jag är icke i Tibble. Det ligger njutning bara i den tanken. Och så har det stannat en mjuk stämning kvar. Ni är så rar och så dum sade han när jag frågade, om hans melankoli nu vore alldeles förbi, rar och dum äro synonymer, man är aldrig rar utan när man är dum. Och så lyste hans ögon.