United States or Mozambique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Min man! sade fru Göransson och stannade mitt på gatan, min man!! ser han ut som en poliskonstapel?!! Nej, vet du, Amelie!! Sen var jag inte med längre. Lille Edvard, som är fyra år på det femte sitter i spårvagnen med sin mamma. Det var en gul spårvagn, som gick till Lidingön, men det inverkar icke på historien.
Naturligtvis glömde jag både spårvagnen och Rosén, för att sjunka i ett sällhetsrus, som dock tyvärr blev av ganska kort varaktighet, för Bessie skulle med 8:de avenyvagnen åt andra hållet och reste tre minuter senare sin väg, hjärtlöst nog utan att låta mig göra sällskap. Om två minuter steg jag, betydligt avkyld, på vagnen till Central avenue, för att fara hem till plumpuddingen.
Men så lade han det problemet bredvid automobilen och spårvagnen, som gå utan att någon drar dem. Och nu besvärar döden honom icke vidare. Han har börjat tänka på något annat. Häromdagen kommer han in till mig där jag ligger med händerna under nacken och tänker. Han stannar i dörren och säger: Pappa, jag ville fråga om en sak. Då slutar jag upp att tänka och frågar: Vilken sak?
Efter femton minuter kom han tillbaka och var rätt varm. Hur gick det, sade jag, jag förstår att du glömde paketen i spårvagnen. Javisst! Man ska inte åka spårvagn! Men jag fick dem! Jag tog en bil och sa till chauffören: »Kör efter alla spårvagnar på vita linjen och stanna vid var och en!» Han gjorde så och sedan jag undersökt 6 vagnar fann jag paketen i den sjunde. Har du beställt någon mat?
Det var alldeles tyst i spårvagnen då Edvard sade: Mamma, den där tanten mitt emot har en tand som sitter lös den rör sig när hon talar. Vagnen smålog och alla tänkte: Tänk, han såg att hon har löständer! Ett sånt litet intelligent barn! Men Edvards mamma rodnade och tänkte: Varför skulle vi gå upp i den här vagnen! Det är förfärligt att ha små barn med sig.
Kors för visst sa jag det det är så mycket intressantare för henne förstår du. Han gick sin väg och lämnade David stående kvar i ytterlig förvirring mitt i gatan. Oho, ur vägen, si opp där konstapeln knuffade honom i rännstenen nästan fyrfota. Orkar ni inte hålla er ur vägen för spårvagnen? Är ni full? Konstapeln lomade sneglande i väg, han tyckte väl inte att den druckne såg så farlig ut.
Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig detta och spottat ut det. Men Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända.