United States or Denmark ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ordföranden, en gammal förtorkad professor, slog klubban i talarestolen och bjöd tystnad och fortsatte, sedan lugnet inträdt: »Mina herrar! Som jag nu haft äran att säga er, har mr Montgomery framkastat denna oerhördt djärfva plan ett förslag till att draga nytta af jordens inneboende värme.
Skepparen och clerken ställde sig på den högra, lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan. Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är det? Åhörare, svarade jag. Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du något att invända, lots? sporde ordföranden. Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en harang.
Församlingen såg intresserad ut och den förtorkade professorn ordföranden nickade öfvertygande, som ville han säga: »Ja, detta veta ju alla men vänta, nu kommer det!» Talaren fortsatte: »Hvad vore naturligare för den framåtsträfvande människan, än att man sökte att begagna sig af denna i jorden inneboende värme, föra den upp till ytan och där göra sig den nyttig? Intet!
Jag darrade på benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som bragte dem till tystnad. Det var lagen , som gav mig rätt att tala och befallde dem att tiga. Jag började med ett: Mina herrar! Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok. I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen.
Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat». Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas. Namn? Larsson. Karaktär? Marinmålare. Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade.
Det var en enighet och förtjusning som var alldeles enastående. Föredragaren bugade för auditoriet och ordföranden förklarade diskussionen öppnad. Då reste sig grufingeniören, begärde ordet och sade: »Har mr Montgomery beräknat huru mycket is det kommer att gå åt, för att arbetarne skola kunna arbeta när schaktet blir till exempel 3.000 meter djupt och således omkring 100° varmt?»
Visserligen hade det höjts ett missnöjets rop från de andra församlade tidningsmännens sida, men den förtorkade ordföranden hade blinkat förståelsefullt till den smarte redaktören och därmed var saken i ordning. Det var också mycket riktigt just denna tidning som först af alla brakte underrättelsen om det nya stora bolaget till offentlighetens kännedom.
Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala. Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk talar! skrek auditören, som i sin tur tog ordet av ordföranden. Då skrek jag så mycket jag förmådde: Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen! Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som möjligt.
Tal. vore principiell motståndare mot dylika moderna hönsburar och hade i stadsfullmäktige i detta avseende med kraft och framgång värnat om de mindre skattdragarnas medel. Genom ett skrivet anslag vid ingången till utställningen kunde allmänheten i tide upplysas och dylika påhitt undvikas. Hr ordföranden meddelade, att han på grund av tvingande skäl vore förhindrad att längre närvara.
Alla förblefvo tysta ett ögonblick. Pastorn och doktorn vexlade några ord på svenska. Derpå frågade den förre: Vill Holpainen föra sin hustru till Harjula fattiggård? Skulle hon tagas emot der? Det tror jag visst. Jag skall skrifva en lapp, som ni får föra till ordföranden i fattigvårdsdirektionen. Det är väl bäst att jag gör det. Holpainen slipper ändå inte härifrån nu, sade Tiina Katri.