United States or Samoa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts som tjatade med sitt kuku varenda kvart. Lundbom hade alltid hatat den gökklockan. Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent. Det var därför han låg i stan. Rrrrr!
»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre hm din älskade make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare blomsterspråk!» »Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck. »Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett förhör i Luthers lilla katekes.
Stegen följde! Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då svor han högt. Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen. "Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst. "Nä!" svarade Nathanael i hastigheten. "Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte farligt alls. Bara ni inte går högre upp." "Fröken!" sade rösten indignerat. "När jag har varit gift snart ett helt halvt år. Hjälp!!" "Vad skriker ni för?" frågade Lundbom med värme. "Har jag rört er?" Med det steg Lundbom några trappsteg ned och befann sig ansikte mot ansikte med ett ungt fruntimmer med fördelaktigt utseende.
Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon: »Svär inte, Lundbom!!» Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter förvarades.
Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade se'n dörren och smet ut. Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på trappstenen. Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet.
Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på stolkarmen och yttrade saker och ting. »Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru det var hon, som på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i en dams närvaro.» Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.
Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde. "Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom, som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen, manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.
»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring. Så såg han på frun. »Var farao är damen?» Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet: » Här! » Lundbom smålog. »Jaså, bara du!» Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting.
Samtidigt öppnade någon annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.