United States or Peru ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men jag kände själv, att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden, och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi.
Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet. Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.
Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt: Tjocka farbror! Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn blev blodröd i ansiktet. Emanuel såg endast leendet och han fortsatte: Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!
Så vacker han är! Hans bruna lockar falla lika käckt som förr, hans solbrända kinder och höga panna äro lika rena som förr, hans hvita tänder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet är litet trotsigare än då; det är allt! Det tunga jernet bär han som vore det blomsterkransar för bröllopet. Så han svänger då han går!
Det själfbelåtna leendet var också borta, men när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars kusk». Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad.
Men tre månader efter samtalet med sin yrkesbroder steg Ivarström åter in på Grand Royal Palace Hotels kafé i Fälanda, och det var inte den dystre, tankspridde Ivarström, som man sett på sista tiden, utan ett nytt ljus sken i hans blick, och det gamla leendet spelade kring hans läppar.
Den likheten hade de ännu med Ingrid Ulva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och ögonvitorna och det snabba leendet blänkte ännu vitare i de sotiga ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också över dyrbarheterna på bordet. Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset fyllde salen och alla hjärtan.
Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor på hans smala armleder. "Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du gömt liket, så kanske straffet blir mildare." "Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick?
»Nu idealiserar du också mig », sade han skämtsamt. »Ni kvinnor idealisera oss alltid.» »Kanske är det vår natur och den skall man ju följa! Eller kanske behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett dröjande solsken. Sonen satt och såg på henne.
Men hon ville inte att något skulle bli sagt åt dig. Du, Daniel, fortfor hon, nu ska du höra, Daniel. Först och främst får vi se till, att vi blir av med den friskalarn, greven. Han har redan varit här en dag för länge. Ska jag kasta ut honom? frågade Daniel och ansiktet lyste upp. Hon måtte le, men ströp leendet i en snörpning. Äss, fräste hon. Och sade: Nej, du, Daniel, det kunde bli klagomål.