United States or Algeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dygden gör menniskan endast mera förädlad, mera älskansvärd, och liksom qualificerad till sin bestämmelse.
Huru litet skiljer sig icke språket ifrån Kemiträsk ända till och med Ingermanland ifrån hvarandra, och dock hafva dessa trakters innevånare kanhända mera än två tusende år varit skilda ifrån hvarandras åsyn.
I stället för ändelsen ton, tön har jag ansett mig hafva funnit skäl, att börja begagna toin och töin, hvilket jag anser enligare med jemnvigtens i språket så allmänna och mägtiga lagar. Stamändelsen toma har nämligen blott ett m som äfven förvandlar sig till ett n, alltså med svagare ljudstyrka. Då nu äfven t i början af ändelsen ton är förenkladt, så måste vocalen genom ett tillagdt i förlänga sig, för att gifva åt ljudet utrymme. I ton, der n ljuder hårdare, emedan rösten i brist på utrymme i föregående vocal, mera måste falla på nämnde n, skulle det förutsätta dubbelt m, tomma. Ken har af samma skäl heldre kennen än kenen ehuru det sednare vore riktigare. Jemnvigts-lagen har, såsom jag först i går kom att fundera efter, inflytelse äfven på vocaler allena. Likasom t.ex. t förstärkes till tt när stafvelsen blifver öppen, taaton, taatto, taattoina, så har äfven tulen, tuloo i r. Kar[elen] äfven tuloman. Att o har större klang och ljudstyrka än e, derom kan man se i Akianders Ljudbildningslära.
Huru månne Doctor Castrén ännu önskar mig till Sig? Om Herr Doctorn känner något derom, så beder jag allerödmjukast, det ville Herr Doctorn vara god och låta mig få veta det. Bref komma nu mig tillhanda genom Willmanstrand till Savitaipal. Derifrån ämnar jag skrifva mera och afsända mina runor etc. och förblifver städse Högädle Herr Doctorns allerödmjukaste tjenare D. E. D. Europaeus.
I en Krestomathie tyckes det just vara nödvändigast, att hafva dessa båda tecknen, emedan de läsare, för hvilka boken är bestämd, just böra veta hvilka konsonant-förmildringar i orden för sig gått. Utan dessa tecken blir språkets lärande för deri okunniga mycket svårare och i samma mån mera afskräckande, hvilken svårighet isynnerhet drabbar alla utlänningar.
Första början till afhandlingen om tro ger ju redan tillkänna, att jag menat tro i allmänhet, då jag säger: Få ord finnas i menniskornas språk af mera vigt, och likväl af mera varierande betydelse än tro. Deremot den sanna tro, som Christendomen förutsätter, och som är högre än den blott historiska, har jag varit för svag att med ord beskrifva, och torde endast med känslan kunna omfattas.
Följakteligen och äfven efter Sissonens egen utsago = laiva. På kirjokansi fås en annan förklaring, som visar att det icke är epithet till Sampo utan = port. Tiden tillåter icke att orda om något mera utan skall jag åtminstone efter två veckor skrifva utförligare öfver allt. Detta skrifver jag hos Pastors Adj. Monell, gift med en min Cousine.
Då jag kommer till Kianto ifrån i dag efter fyra veckor, så tänker jag skrifva äfven härom mera i mina reseminnen på finska. Dessförinnan besöker jag Kuumu i Kuhmo och Kello inom Kianto, och tänker derifrån vandra genom Kontokki och Kostamus till Wuokkiniemi.
Allmogens önskan är naturligtvis färnämligast, att rättegångs hanlingarne måtte skrifvas på finska, men det förnämsta torde ligga deruti, att på finska skrifna handlingar skickade ifrån de lägre domstolarne till de högre skulle åstadkomma vida mera besvär en nytta.
Finskan önska vi dock ingalunda med någon brådskande hastighet opp. Allt bör hafva sin tid. Blott förberedande åtgärder för den yngre generations bästa önska vi, isynnerhet att i skolorne mera skulle användas för att lära finska.