United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro rätt ställda, och att här vore klokare att tiga än tala, ty han vandrade länge tyst vid pilgrimens sida. Så kommo de allt djupare in i skogen. De mörka, sönderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen förgånget skepp, kringdrevo på himmelen, läto som oftast månen gjuta över nejden en gul, sjuklig belysning.
Men när leken var slutad, då berättade Rudolfs far för alla barnen om huru det går till, när det är krig på allvar huru människor då dödas i tusental och huru andra tusenden ligga sönderslitna af granatstycken, utan en arm, utan ett ben och på alla möjliga sätt söndertrasade, vältrande sig i pölar af blod under oerhörda smärtor.
Sönderslitna dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan, som gingo för plogen.
Där hade sorgerna legat gömda i långa, långa år, som i en likkista. Nu stego de döda minnena upp. Förtrollningen var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram vad han så länge förgäves sökt. Han fick gjuta ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna suckar och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner och rena harmonier.
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer. Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis. Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär. Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Det flyende valdemarsfolket högg sig fram genom marskogen och spred sig över de vida myrarna med sönderslitna kläder och ansikten. Enstaka låga klippor stucko upp som holmar. Där växte skvattram och stjärnstarr, och de försåtliga svarta kärrvattnen med sina dubbla bottnar voro täckta av snärjande näckrosor. Det var lika omöjligt att vada som att simma.
Annæus Domitius förbannade deras feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd, hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför.
Dagens Ord
Andra Tittar