United States or Samoa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lägg sedan köttstyckena tillhopa däri, allahanda goda stycken, av låret och bogen; och fyll den så med de bästa märgbenen. Tag härtill det bästa av hjorden; och lägg bränsle under den för att koka benen. Låt den koka starkt, så att ock benen bliva kokta i den. Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga grytan, varifrån rosten icke har kunnat tagas bort!
Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat. Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton. Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste Norman av.
Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat. Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton. Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste Norman av.
Den vredaste höststorm kunde icke locka ett ljud ur deras rostiga strupar, ty de hade icke längre några kläppar. Det var blott för en kort stund solen blänkte fram, ty molnen tätnade mer och mer.
Ovanför bältet var upptäljt en mun, som såg ut att ha flera rader av sneda och maskfrätta tänder. Det var armpipor av offrade människor, ty Ti var en stridsgud och armen var människans medfödda vapen. Överallt i barken, som var sönderborrad av gravstickare, sutto torsviggar, rostiga knivar och avbrutna spjutspetsar, så att hela guden var klädd med taggar.
Det var en bondkvinna i en smal kärra, bredvid henne en karl och så ännu tvenne karlar. De tre småttingarne gapade. Snart försvunno de resande. Inne i stugan kokade mor rågmjölsvälling. Det var fest. Hon sörjde icke, såsom Pekka förmodade, förlusten af den stora, rostiga koskällan. Barnen fingo äta sig riktigt mätta. Och rodnande varm, utan strålar, gick solen ned öfver Raiala ödsliga mo.
Men utan att tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt.
Ursäkta, sade Tomas, jag har litet bråttom; jag skulle gå in här och köpa ett par handskar. Och han sköt upp en tung järndörr, som gnisslade på sina rostiga gångjärn, och gick in i tornet. Det var verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev själv förvånad, ty han hade egentligen bara tagit handskarna till förevändning för att komma ifrån tegelhandlaren.
Som han satt där med skägget nedklämt i pälsen och vaggade vid stötarna, liknade han mer ett grått stenblock än en människa. Han såg så klart för sig den kväll, då han stod med de andra vid gruvöppningen, färdig att kasta tärningarna på den rostiga marken för att lotta om vilket arbetslag, som skulle gå ned.
Han skyndade sig genast vägen fram till Sven, som nu återigen stigit upp från bänken, men nu syntes det att hans dyrbara dräkt var i trasor. Hans ena knä var bart och sönderrivet, han blödde om armbågarna, och två stora och rostiga järnringar voro uppträdda på bältet.