United States or South Georgia and the South Sandwich Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det hade blivit lyst i kaféet; Gabel och hans sällskap hade gått. Tomas satt i tankar. Två stiliserade fantasifåglar i ett dörrornament av blått och guld betraktade honom stelt och oavvänt med sina tomma cirkelögon. Nå, tegelhandlaren alltså Han reste sig och gick. Han tog ångslupen över till Gustav III:s staty och gick uppför Slottsbacken.
Det är kanske inte så många vackra dagar kvar nu... Och i eftermiddag är du ju bortbjuden. Professorn var redan långt förbi dem, då Tomas såg honom växla en knapp hälsning med en kortväxt herre i rutig sommarkostym under den uppknäppta överrocken. Tegelhandlaren... Kände också fadern honom? I nästa ögonblick hälsade också löjtnant Gabel på samma herre, och därefter var det Tomas' tur.
Det hade ett så mystiskt yttre som ett kärleksbrev, och utanskriften var pedantiskt vårdad. Han bröt det och ögnade igenom det. Det var från tegelhandlaren. Han ville endast erinra om att lånet var förfallet redan för ett par dagar sedan.
Varför hade han fallit på den idén att just skriva hans namn hans och Gabriel Mortimers på tegelhandlarens papper? Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han icke kände och aldrig hade sett ett par namn helt enkelt, vilka som helst. Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas hade sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom pengarna.
Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje. Tegelhandlaren tegelhandlaren Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt. God natt, sade han. Jag är sömnig. Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att skriva.
Vid den danska badorten hade han stannat i tre veckor; sedan hade han åter börjat resa omkring på måfå. Kunde det vara något nöje i längden... Då han senast skrev, var han ännu i Tyskland. Men nu måste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas tvungen att höra sig för hos tegelhandlaren. Nå, det kunde han för övrigt göra när som helst, ju förr dess bättre. Kanske redan i dag.
Då tegelhandlaren hörde namnet Recke, gjorde han en världsmannalik gest mot en gulbetsad pinnstol, medan han själv förblev i sin halvt stående, halvt sittande ställning, i vilken fanns något av självhärskare, något av frisinnad tidningsredaktör och något av landsortskomediant.
Hur var det 300 kronor? återtog tegelhandlaren. Ja, summan är av mindre vikt. Med säkra namn både det och tjugu gånger så mycket. Utan säkra namn ingenting! Säkra namn... Tomas förstod ingenting av allt detta. Med säkra namn kan man ju utan vidare omständigheter låna i en bank eller var som helst, och mot billig ränta... Varför skulle man vända sig till en tegelhandlare, om man hade säkra namn?
Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer. Bed honom komma in. Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje gången och räckte fram ett papper.
Han bemannade sig, öppnade dörren och kom in i ett tämligen stort rum med kornblåa tapeter; de nedfällda rullgardinerna, mot vilka solen låg på, lyste ännu mera skärande blåa. En liten välfödd fyrtio års man i rutig sommarkostym stödde sig i en behagsjuk attityd mot kontorspulpeten och betraktade honom intressant avvaktande. Tomas kände genast igen tegelhandlaren på Reckes beskrivning.