United States or Sierra Leone ? Vote for the TOP Country of the Week !
Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare vantarna på dem så snart han vände ryggen till.
Då stannade konduktören tåget vid Svältebo anhalt, förpassade med en kraftig spark droskkusken ned på perrongen och körde sedan vidare, hjärtlöst lämnande sin förre fripassagerare utan föräldravård och tak över huvudet mitt i natten. Sedan kusken yttrat allt han hade behov av att säga, drog han en djup suck och letade sig fram till landsvägen för att till fots gå de åtta kilometerna till staden.
Han tog min lediga hand och förde mig in i väntsalen, bort till glasdörrarna mot perrongen. Så märkvärdigt, att vi två skulle råkas här! upprepade han ett par gånger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig. Vi växlade några af dessa betydelselösa fraser, som höra hemma i väntsalarna. Han sade, att han kände sig just i det rätta reslynnet. Jag hade ingenting att säga.
Några sömniga banvakter gingo med släpande steg längs golfven, tände någon lampa här och der, sopade perrongen och smälde i dörrarne så det dånade. Morgonen randades blekgrå och daskig. Ändtligen blef der lifligt, passagerarne anlände, det dånade och brakade vid bagagets inlemnande i godsdepartementet, klockor ringde och tåget afgick mot den finska gränsen. Timme efter timme förgick.
»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.» Och med det ledde han vägen. Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig sedan själv på dem, ty hans knän veko sig. Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.
Kanske kom detta av, att jag nu for mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!» Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig om på perrongen, när tåget stannade.
Malmötåget var fullt redan när de båda kompanjonerna Esselgren och Anderstein anlände till perrongen, men eftersom de redan dagen förut försett sig med platsbiljetter, så vilade där inga ledsamheter, utan de trängde sig glatt in i sin vagn.
Nej, han kunde ju icke gå in på perrongen utan att träffa hennes mor och de andra... Han vek av till vänster och gick långsamt bortåt järnvägsbron. ...Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha kunnat vara de? Ingenting var omöjligt...
Vi skyndade åstad framåt, tåget och han fann sin kupé, där han placerade sin resfilt. Så kom han åter ned på perrongen. Stå nära dörren, så får jag kanske vara ensam i kupén! Det var i alla fall en egendomlig slump, att jag skulle vara den enda, som sade honom farväl där nere.
När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick. Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och helsade. »Mamma?» »William?» De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på hvarandra.