United States or Grenada ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hälsade ej god dag. Han läste inte hennes älsklingspsalm, och han fällde inga tårar. Han kom till sin mor så, som han mången gång skulle ha kommit till henne om hon levat, med krossat hjärta och bröstet alltför sprängande överfullt av lidna oförrätter. Med blicken på den lilla röda pelargonian, som stod nedgrävd i sin kruka på kullen, berättade han om allt som hänt.
Så länge de icke fått sin vilja fram, kunna de nog fjäska och fjäsa, men kallsinnighet lurar alltid på bottnen af deras hjärtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! Du är lycklig, du! Du är ung. Och du har begåfning. Vore jag som du, skulle jag bli skådespelerska en stor konstnärinna, som lade alla män för sina fötter och hämnades vårt köns oförrätter
De hava oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och Julianus. De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel ... Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp? Vi följa varandra.
Men när Kalle åter satt frisk och kry på skolbänken, var det han som kunde sina uppgifter. Lille Erik, som nu med beundran såg upp till kusin Anton, hade äfven han fått sig en god läxa. Han var inte mera så häftig, och han hade lärt sig förstå, att Antons sätt att hämnas oförrätter hade en vida kraftigare verkan än knytnäfven. Hans Christian Andersen. Med porträtt och teckning.
Än hotfulla, oförklarliga anspelningar på längesedan lidna oförrätter. Än klagan öfver ett förspildt lif, för hvars olyckor han anklagade de store. Än var det gamla slagdängor, stumpar ur någon gammal sjömans- eller kärleksvisa. Oftast påspädda af egen fatabur. I qväll var det bara recitativ. Han hade öfvergifvit all slags form. Innehållet af sången var mer än vanligt dunkelt.
Huru förfärlig är icke därföre föreställningen, att en människa skulle våga säga åt sin like: Du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna glömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat; huru påminner icke detta oss om att den felande icke är detsamma som felet, att vi i honom se en like och sammansmälta i ett djup, som felet icke mäter.
Dock dröjer jag med fuktadt öga än Uppå den kulna, törnesådda stranden. Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart, Och ömt försonad blickar jag farväl Ät hvad jag nu för alltid öfvergifver. O, det är lätt att oförrätter glömma, Då man är öfver lidandet och sorgen, Och ingen bitter tanke tar man med Till kärlekens och fridens ljusa fester.
Nu syns det, att vi nog kunde få råd att giva Ulvssönerna den botpenning för gamla oförrätter, som de begärde nyss vid bröllopet. Men de äro ju min mors bröder och ha låtit döpa sig och komma att bli oss goda bundsförvanter, om vi äro måna om deras vänskap. Låt oss därför hellre giva dem hela Folketuna, så blir det deras utgård och råkar snart med alla sina mörka händelser i glömska.