United States or Christmas Island ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu mottog hon honom med ett glädjerop, där hon, insvept i en brokig kappa, satt i sin faders vagn på en bädd av täcken och själv tyglade de små lurviga kamparne, som otåligt skrapade marken. Bakom stod en lång rad vagnar, förspända med hästar eller oxar och fullastade av kvinnor, barn och bohag. Höljda i sina kappor stodo de gifta männen bredvid vagnarne, envar vid sin vårdnad och sin egendom.
Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar och vagnar och hundar. De närma sig slottet.
Men när han var färdig att springa till polisen för att ännu en gång be om hjelp, hörde han ett skratt inne på gården... Rösterna kommo närmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhöljda i kappor. Hon gick emellan dem, hon var den längsta. Det var ryska de talade, hon en bruten rotvälska, de andra genuint. Det var icke vänliga röster, icke vänskapliga knuffar de utdelade till hvarandra.
De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig, stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan.
De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande vapendräkt. Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.
Han skyndade sig att resa Valdemar, som var höljd av sand och hästsmuts, och väpnarna hjälpte till att damma rustningen med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande åt både allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel eller grämelse. De började därför också att svara med viftningar. Men det fanns två, som icke rörde sig.
Det hjälpte varken att slå efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig så tätt, att många röda kappor blevo alldeles mörka på axlarna. Juttas förskrämda blick tycktes säga: Är detta Folkungarna? Varför kom jag hit? En myckenhet allmoge var också samlad, men den stod längre bort, och det blev en stunds villrådig stillhet.
De andra hade dock redan hört honom och började småningom att samlas kring källan. På ett snöre, som spändes mellan stammarna, hängde de upp sina kappor till ett tjäll åt kvinnorna, ty det hade varit sen vår och luften var ännu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte.
Dagens Ord
Andra Tittar