United States or Niger ? Vote for the TOP Country of the Week !
En dag, då han tycktes vara vid tämligen godt humör, beslöt hon sig för att säga honom det rent ut och hon grep sig an mod det så snart han kom inom dörren. »I dag ämnar jag spela William Zimmermann», började hon skämtsamt. »Tyst och otillgänglig.» »Så-å. Hvarför det?» »Derför att jag är trött af att ideligen tala om mig sjelf. Nu kan det vara din tur.» »Det ligger nu en gång inte för mig.»
Hur de alla gäckats! Och hvad hela hennes lif tedde sig meningslöst, glädjefattigt och förfeladt, när hon såg tillbaka. I ungdomen hade hon, som andra, gjort upp räkningen utan värden, med öfverspända fordringar, på hvilka hon ideligen måst slå af. Hon hade svärmat ut i månsken och fått trefva sig hem i mörker, hon hade älskat och sett sin känsla försmådd.
Han var så upplivad att han försökte dansa runt på golvet och gnuggade ideligen sina smala, vaxfärgade händer. Slutligen gick han helt tvärt och satte sig i en högkarmad stol framför brasan. Han förde cigarretten med små, onaturliga rörelser som om han varit en mekanisk docka. Mitt hjärta är litet i olag, sade han, ibland slår det inte på långa stunder, ibland går det som en hackelsemaskin.
Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli allt bättre ... eller ädlare tror jag dem kallar det ... genom denna plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år ifrån år.
Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla goda gången.
Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt ute i köket. Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn. Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, du vet! Gusten blev nedslagen och lydde.
Jag såg brådskande ansikten, stadsbud och banbetjäning, främmande resgods; och där ute dalade de våta flingorna ideligen öfver modden. Jag stod sysslolös, betraktande de andras brådska. Allt mitt var färdigt, jag hade ingenting att tänka på. Dörren öppnades, och där kom en herre; ett par brådskande steg och han tvärstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag kände!
Under tiden stod David mitt på golvet, serverande sig själv ideligen det ena glaset efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. Kan du stå för tolv snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så jag inte spottar på däj när jag bäddar åt däj!
En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur en tornister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv. Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för i Stockholm.
Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till förändring; framför sig såg hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor, år utan innehåll. Sommaren skulle bytas mot höst, hösten mörkna till vinter, vintern ljusna till vår och så vidare ideligen. Hon såg upp mot gården, som redan tycktes stämplad med förgängelsens märke.